Detta
nummer av Heterogénesis har sin utgångspunkt i ämnet
kulturell terrorism(1) . Målsättningen är
att ge en skiss över detta område och några infallsvinklar
på ämnet vilket inte varit helt lätt. Ett skäl är
ju att ett temanummer i sin form är ett försök att muta
in något som just i detta fall strävar efter att bryta upp
de etablerade konceptuella inmutningarna. Tidskriften ges även ut
i samband med utställningen Kulturell terro-rism som cureras av undertecknad.
Utställningen äger rum på Kulturhuset Valfisken, Simrishamn,
22 februari till 29 mars i år. Utställningens deltagande konstnärer:
Conny Blom, Anna Brag, Heath Bunting och Minerva Cuevas är några
av de konstnärer som berörs i detta nummer.
Kulturell terrorism
kan ses som ett möjligt konstnärligt arbetssätt för
de konstnärer som vill arbeta med sin samtid och konfrontera denna.
Ett synsätt på kulturell terrorsim är att beskriva det
som en kamp om tolkningsföreträdet i den sociala verkligheten.
I min mening går kulturell terrorism delvis att se i ljuset av
den nya politiska aktivism(2) som vuxit fram sedan
mitten av 90-talet, det eftersom den ofta har samma agenda och det finns
påtagliga paralleller när det gäller val av aktivistiska
metoder. Den nya politiska aktivismen kämpar till stora delar om
en ny politisk arena där den politiska diskussionen kan äga
rum. Den etablerade politiska makten däremot vill behålla
sin arena där man äger tolkningsföreträdet.
Dessutom har den
ökade uppmärksamheten kring terrorism de senaste åren
skapat en retorik kring begreppet terrorism. Hotet från terrorism
har börjat användas som en ursäkt eller ett alibi av
diverse stater och myndigheter för att genomföra handlingar
som annars inte hade varit möjliga att genomföra, allt ifrån
FBI:s önskan att inkräva data på vad folk lånar
för böcker på biblioteken (vilket har avslagits av en
amerikansk domstol) till Israels agerande på Västbanken.
En trolig orsak till den retoriska framställningen är att
terrorism blivit media - terrorism säljer och ger bra bilder; eld
och rök, explosioner, känslor, gråt, förödelse
osv. Den mediala aspekten är en omständighet som terrorister
ofta utnyttjat. Kampen om vem som är terrorist sker också
till stora delar i media. Den mediala dimensionen av terrorismen är
kanske förklaringen till varför CIA har designat en egen terrorist
buster loga som går att hämta hem på CIA:s
egen hemsida. (se bild). En logo som alluderar på den amerikanska
familjefilmen Ghostbusters och man kan undra om det ligger en djupare
självironi att sammanknippas med en actionkomedi från 80-talet
eller om de ser sin verksamhet som ett sökande efter just spöken.
En följd av det retoriska användandet av terroristbegreppet
i media har varit att man från vissa håll försökt
kompromettera den nya aktiviströrelsen, som man menar i vissa fall
hyser terrorister. Många har försökt att få gatstenskastning
att klassas endast som en gradskillnad från terrorism. Och visst
kan man inrymma gatstenskastande individer under CIA:s definition på
terrorism (se definition bredvid) om man använder den retoriskt.
Gatstenskastande är en fysisk handling utförd i ett politiskt
syfte, ämnad att påverka större grupper. Gatstenskastare
uppträder ofta i grupper bestående av individer med skiftande
nationell bakgrund. Att få dessa grupperingar att komprometteras
eller likställas med terrorism är i själva verket många
gånger ett försök att hindra att den politiska diskussion
(som finns inom den nya politiska aktivismen) från att få
fotfäste hos en större allmänhet. Men med en retorisk
användning av CIA:s definition kan man även beskriva USA:s
militära aktioner på Afghanistanskt territorium hösten
2002. Det rörde sig om fysiskt våldsamma handlingar, med
internationellt stöd, som drabbade många civila. Handlandet
hade ett politisk syfte och man ville påverka en större grupp
människor.
Den retoriska användningen
av begreppet terrorism tycks paradoxalt nog ha ökat efter 11/9.
Flertalet kan nog enas om att flygplanen som flögs in i WTC motsvarar
en allmän förankrad uppfattning över vad som utgör
terrorism. En terrorhandling har ett drag av oberäkneligt fysisk
våld som brukas mot icke militärt stridande eller civila
mål i meningen av oskyldiga. Målen kan vara både materiella
eller rikta sig mot personer. Handlingen skall vara politiskt motiverat
även om det ofta rör sig om dunkla motiv och handlingens syfte
är att påverka större grupper i samhället och /
eller samhällets institutioner. Terrorism innebär som metod
att man med små medel och begränsade organisatoriska och
materiella resurser kan genomföra aktioner riktade mot olika mål
i samhället. För samhället tar kampen mot terrorism mycket
resurser eftersom det finns så många potentiella mål.
Allt går helt enkelt inte att skydda. Huruvida terrorism är
en effektiv metod för att uppnå specifika syften kan man
diskutera. Men för utövarna av terrorism är den psykologiska
effekten oftast det centrala. Den psykologiska effekten skapar en otrygghet
hos den enskilde individen och en osäkerhet hos staten. Vad som
är terrorism, en terroristhandling eller en terrorist är i
viss utsträckning en fråga om definition och vem som äger
tolkningsföreträdet. De flesta terrorister ser ju sig själva
oftast som något annat befriare eller offer.
Utövarna av
kulturell terrorism spelar ofta på det retoriska användandet
av terroristbegreppet i det att ikläda sig rollen som terrorist
för att belysa både retoriken som sådan och bedriva
en politisk aktivism. I den inledande artikeln försöker jag
skissa en bild över kulturell terrorism och vad det kan vara för
något. En klar utgångspunkt för artikeln har varit
Heath Bunting och hans konstnärskap. Jag behandlar inte kulturellt
terrorism som en rörelse utan som en möjlig konstnärlig
strategi och i artikeln ger jag några exempel på olika arbetssätt
och vilka områden man verkar inom. Jag presenterar några
gemensamma drag och exemplifierar med några verk och konstnärer.
Förutom Heath Bunting nämns irational, BIT (Bureau of Inverse
Technology) och The Atlas Group m fl. Ett ämne som inte berörs
i artikeln är kulturterrorismens intresse kring kopiering och spridning.
Detta ämne, som grundar sig kring frågeställningar om
patent och immaterialrätt, behandlas i artikeln Copy-Writer
vilket är en intervju av Conny B. med C. Blom. Därefter behandlar
Stephen Morton konstnären Ali Hasan-Khans verk Gift och Max Liljefors
skriver om Anna Brags video Ingen människa
en ö. I min
mening finns paralleller mellan kulturell terrorism och en del avancerad
varumärkesstrategi, men det kommer att behandlas i en kommande
artikel.
Martin
Schibli
Gästredaktör