Kroppen som den kroppsliga bilden eller som en idé eller ett koncept är faktiskt implicita eller kanske avsiktligt explicita i nästan alla våra göromål och våra tankar. Bilder och objekt inom konsten har fått oss att se det från de allra första grafiska tecken och symbolerna fram till våra dagars experimentella body-art inslag och konstaktioner. Det är först på senare tid (när det programmatiskt och avsiktligt, antingen med det rationella och anatomiskt vetenskapliga synsättet inom medicinen och psykologin under tjugohundratalet, eller också emot det) som konstnärerna föreslår att ur en annan synvinkel undersöka dessa väsen som vi kallar kropp och dess natur som levande materia. Om den yttersta rationalismen föreslog en tanke helt åtskild och oberoende från kroppen, så är det just konsten med sina olika genre (litteratur, måleri, film, dans, skulptur, arkitektur) som kommer att ta till sig uppgiften att ge ny betydelse åt kroppens semantiska plats och dimension inom varje kultur eller tendens. Temat kroppen som centrum eller förnimmelsen, kunskapen och tolkningen av världen är och har varit nästan kontinuerlig: vi får exempelvis inte glömma den starka närvaron och den stora betydelse av kroppen som duplett eller avbild från den amerikanska poppen och inte heller erfarenheterna inom hyperrealismen. Vi minns också den nästan ofrånkomliga avbildningen av kroppsligheten inom de betydelsefulla video-art förslagen från 60-talet fram till idag. Under Biennalerna i Venezuela från slutet av 60-talet hittar vi en stor repertoar av verk ämnade kroppen som tema och som teoretisk plats för konstreflexion.

Vid det här tillfället sammanfaller i Galleriet La Otra Banda två förslag som bibehåller en viss självständighet i diskursen kring kroppen, även om de slutligen artikuleras till en syntetisk performance med rituella inslag. Scensättningen Espaciotemporal är högst intressant därför att man föreslår betraktaren/läsaren ett fritt och osjälviskt arbeta med att “sy” ihop två olika visuella texter som i början inte verkar ha något gemensamt. Det här visar sig vara skenbart när betraktaren kan börja se befintliga förhållanden mellan Angélica Castillos dräktskulpturer som avsiktligt intar centrummet i rummet och Luvin Morales’ fotoobjekt som samtidigt täcker väggarna som en container och som en läsesida. Betraktaren ger sig in på ett altare eller ett modeskyltfönster där ytorna och speglarna bearbetas till texter och skriftplatser.
Det som upphovsmännen har benämnt kroppen som konstfärdighetens plats böjs till lustens altare och skyltfönster. En virtuell axel som förenar båda idéerna går igenom centrummet och dräkten som är verkets mitt. Texternas rubriker är alltid betydelsefulla: “min kropps revers”, “formmask 1”, “formmask 2”, “Ofelias död”.

Morales bearbetade och manipulerade bilder samspelar med många gånger oläsbara skrifter och grafer. Färgfotona som refererar till pop-konsten och en dikt av Gibran Jalil Gibran ovanpå formen, konfronteras rumsmässigt mot ett objektaltare och substanser för att försköna kroppen. En serie som frammanar förbjudet mot gudsbuden ”att observera”, ”att gå”, ”att tänka”, motsätter sig en annan serie grafiskt färgade bilder där temat är kroppen i sammankopplade bitar, den tatuerade kroppen och på något sätt dödens kropp. Det är ett skuggspel och några anamorfoser som åsidosätter det traditionella sättet att se på kroppens avbildningar.

Från diskursen med objektdräkten och skulpturdräkten måste betraktaren/läsaren följaktligen gå över till de fotografiska uppbyggnaderna och de-collagen i ett spel som verkar grundas på en bild eller ett koncept som konfigurerar en sinnestruktur vars konturer inte är radikalt motsatta. I A. Castillos objekt finns det en kropp i förändringens bemärkelse som böjer sig och nästan blir genomsynlig eller som pekar på sin negativa form som ett nödvändigt vakuum. En konstens kropp och en biografisk kropp som talar om en möjlig förening över en symbolisk och imaginär axel. En tecken-kropp där materialets val och bearbetning är grundläggande.

I L. Morales objektbilder ser vi en kropp som har en tendens till fragmentering (lustmaskiner enligt filosoferna Deleuze och Guattari) och som kanske därför visar vissa plastiska drag av anamorfos, oläsbarhet och avsiktlig placering ovanpå varandra med typiska element från collagen. Men det här relateras inte till den “goda formen” från kubismen eller en viss expressionism utan snarare till bad art och bad painting under 70- och 80-talen. I Morales serier finns det tecken eller figurer som kan adresseras till den nästan omöjliga aktionen att sy eller att ställa kroppsdelar ovanpå varandra.

Dessa två serier av bildobjekt —den ena mer metaforisk och den andra mer metonymisk—föreslår möjligheten till ett samspel och en dialog som endast sker via betraktarens läsning. Finns det en möjlig kontinuitet mellan den fragmenterade kroppen, eroderad av dödsritualer till oöverskådliga gränser, och kroppen som enhet som visar mångsidigheten i sina böjningar, fram och tillbaka mellan det tomma och det fyllda, mellan opacitet och transparens?

Det är faktiskt så att en avstyckad kropps textfragment, där det eländiga och rädslan för det kroppsliga försvinnandet uppdagas (L. Morales), opponeras metaforerna för avbildningen, formen och böjningen (A. Castillo), då skulpturdräkterna på något sätt syftar till en grundtanke och en organisk kopplingsprocess till en enda kropp därifrån avbildningarna kommer. Till sårets och den avsöndrade kroppens kultur opponeras och integreras lustens och omvandlingens ludiska kropp.

Kanske en väg till en gemensam tolkning är gesten och performancen som placeras vid “slutet”, då båda konstnärernas förslag möts. Det är en levande möjlighet och under visningens tid, också verkets tid som konfunderas med den reella tiden för vår förnimmelse. Ett här och ett nu där kroppen omvandlas till skrift, minne och aktion, skräplighet och död som livets baksida. Önskan om enhetlighet och fullständighet som trots allt är kapabel att gå igenom fragmentets tecken och sända oss till en öppen helhet där en estetisk upplevelse av kroppen får mening.

 

(Översättning: Miguel Gabard)

.