Norr om strandpaviljongen och mycket nära det Baltiska havet byggde Vicente Pastor sju hyddor med grenar: en stor hydda i mitten och tre mindre hyddor på vardera sidan om den stora. Stranden var täckt av snö och det var kallt, kanske minus 10 grader. Bakom de gamla badhytterna kom Vicente klädd i en vit overall, vita glasögon och ett vitt munskydd. I ena handen hade han en stav. I långa och långsamma steg kom han fram till den stora hyddan och gjorde en hälsning med staven. Gesten ledde associationerna till trollkarlen, som med sin stav tar oss till en magisk värld. Den enkla hyddan blev ett tempel där Guden skulpterade människan av jord. Vicente modellerade i tur och ordning sex figurer vilka han sedan ställde i de små hyddorna. Den sjunde figuren var en fisk, som han ställde på ett bord vid templets entré. Sedan gick han till den plats han kommit från och försvann några sekunder för att komma ut med en stor fackla och sätta eld på alla hyddor. Kvar blev resterna av hyddorna och de brända lerfigurerna.
Performancen som konstart är präglad av ritualism och en sorts magi där konstnären drar betraktaren till en annan tids- och rumsdimension. När performancen börjar är inget vad det var: varje rörelse, ljud, färg, lukt och ting är ett tecken för något annat. Genom en semiotisk akt når betraktaren betydelsen av det han/hon ser, hör, känner eller luktar.

Miljön för Vicentes performance var en strand. Han hade landat på en strand och med de sju hyddorna hade han bebyggt ett för honom nytt och okänd territorium. Valet av talet sju var ingen tillfällighet: talet sju är ett heligt nummer i många kulturer: Gud skapade jorden på sex dagar och på den sjunde vilade han. I centrum av den lilla byn fanns det ett tempel där Vicente/Gud modellerade människan av lera. Han bebodde varje hydda med en lerfigur så att den skulle föröka sig och sköta jorden. Den sista figuren var en fisk, som han ställde på det lilla bordet han hade arbetat på. Varför fick just fisken den centrala rollen i performancen? Av flera anledningar kan man tänka sig. Den första är att Simrishamn är en gammal fiskeby och likaså Luarca i norra Spanien, där Vicente kommer ifrån. Fisken har alltid varit en viktig näring för människan och är även en lyckosymbol i medelhavskulturerna.

Vicente/Gud avslutade sin performance med att sätta eld på hyddorna: Den Heliga Ande uppenbarade sig i den nyskapade människans hem för att ge hene liv. Men elden dödar också och det gjorde den på stranden. Figurerna fragmenterades och förstördes. Hyddornas svarta skelett kvarstod som en skugga av människans kultur mot den vita, rena och oskyldiga snön på stranden.

Några månader senare drar en bitande kall vind in från norr och får en liten skara människor som samlats på stranden vid Simrishamn att kura ihop sig och ta mer av den varma blåbärssoppan som de bjuds på. Vintern håller fortfarande landskapet och havet i ett järngrepp, fast lindring har utlovats. På stranden är sju hyddor uppställda på rad, en stor i mitten flankerad på ömse sidor av tre mindre. De liknar majbrasor eller vårdkasar tillverkade av de julgranar som pyntade spridit sitt inne i staden finrum och nu gör sin sista tjänst som bränsle i eldar tända för att hälsa solen åter eller sprida varning om ofärdstider.

Temat för Ingenmansland, en aktion av den spanske konstnären Vicente Pastor (1958), är den råolja som smetade ner den Galiciska kusten och förgiftade havet förra hösten. Pastor kommer från Asturien och hans aktion och utställning på konsthallen Valfisken i Simrishamn sker i skuggan av den naturkatastrof som drabbade grannregionen. Inne i konsthallen flödar den svarta färgen som olja i installationen Alltför Rå och ute på stranden arbetar Pastor klädd i skyddskläder som sina landsmän som kämpar mot tiden för att rädda det som går av den förstörda kusten och de döende sjöfåglarna. I den stora hyddan tillverkar han enkla människofigurer i lera som han sedan placerar ut i de små kasarna. Till den stora kojan tillverkas en fisk, eller kanske en val. Sedan tänder han eld på kasarna. Den starka vinden gör dock att elden inte tar sig så bra men ändå står de svartnade resterna kvar som skelett på stranden.

Tändes dessa eldar till varning mot nya katastrofer eller var dess uppgift att bränna lerfigurerna till keramik? Tolknings-möjligheterna är många och innehållet i aktionen lite svårfångat. Ingenmansland bygger på enkla visuella och starka tecken; elden som lyser upp, skapar och förtär, människan som skapas av leran (av jord är du kommen), den stora fisken och den anonyma skyddsdräkten. Solidariteten med de som kämpar för sin miljö nere i Spanien, samt ett varnande budskap om att detta kan också hända vid denna svenska kust, det är ju samma hav, är rimliga tolkningar. Men vilka är dessa små gestalter som förbränns, alternativt skapas i elden? Är de den kommande generationen som skall försvara stränderna mot det råa hotet från havet?

Pastor genomför sin aktion sakligt och utan alltför mycket åthävor, ibland lite för hetsigt (vilket kanske kan skyllas på det kyliga vädret). Trots att Ingenmansland förefaller innehålla en ganska enkel symbolik med kraftfulla konventionella tecken så blir aktionen märkligt otydlig och försöket att förstå konstnärens budskap kom att störa upplevelsen av den visuellt vackra aktionen.

Heterogénesis

Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst
Box 760
220 07 Lund - Sweden
Tel/Fax: 0046 - 46 - 159307

e-mail: heterogenesis@heterogenesis.com