Pepe Viñoles (Melo, 1946) “målade skulpturer”, det namn som utställningen fick i galleriet Lisse Brunn i Köpenhamn, härleder från en synpunkt från den moderna konsten i som återfått sin betydelse i Latinamerika med Joaquín Torres Garcias återvändo till Uruguay i början på 30-talet i förra seklet. Redan under 1900-talets första decennier hade dadaismens emblematiska figur, Marcel Duchamp, tagit det konstärliga verket ur dess konventionella former och stöd för att utöka dess fält till alla de objekt som omgärdar oss. Han talade så om objet trouvé, det vill säga de engångsobjekt som det industriella samhället och masskonsumtionen lämnar efter sig som en oädel segregationsavkomma. För första gången i konsthistorien, vänder sig konstnärens blick från de traditionella formerna kanoniserade av den borgerliga konsten –måleri, skulptur, teckning och gravyr- mot objekt som saknar prestige såväl inför de estetiska normerna som fanns fram till nu som inför marknaden i allmänhet. Samtidigt övergav denna förändring eller breddning av blicken ett formellt och litterärt koncept av representationen för att omfamna en oändligt bredare terräng, i vilken abstraktionen inte är ekvivalent med avsaknaden av innebörd utan ambivalensens poetiska rikedom. Engångsobjekten är “märkta”, i sin marginallitet, av samhället från vilket de härstammar från, och införandet av dem genom konsten raderar inte dess spår utan utmärker dem med en ny serie betydelser till vilken ironin, humorn och ofta den suraste kritiken inte är främmande.

I Uruguay, det land från vilket Pepe Viñoles härstammar från, var det Torres Garcia och hans elever som först utnyttjade denna process genom att integrera avfallsträ i sina konstruktiva kompositioner. Den konstruktiva strömmen som grundades av Torres lade sin grund i en miniutös teoretisk bearbetning och dynamiserade den latinamerikanska konsten med vitalitet mellan 1930- och 1950-talet genom att föreslå en bearbetning av de europeiska avantgardernas erövringarna och handlingssätt utifrån periferiperspektivet eller från “syd”, som konstruktivisterna brukar säga.

Visionen av konsten som icke inspärrad i formella kanaler, vars produktion inte beror på traditionella material och tekniker, ärvdes av de unga konstnärerna från förra århundradets andra hälft även om de inte delade konstruktivismens och den så kallade Sydskolans dogmer. De latinamerikanska konstnärerna har karakteriserats av det som brasilianaren Oswald de Andrade kallade för antropofagia, det vill säga “kannibalisering” av de konstnärliga strömningar som kommit från de centrala länderna som en ständigt investeringsuppgift eller modifikation av de semantiska och estetiska värderingarna som tenderar att uttrycka de djupare estetiska pulserna tillhörande en kontinents var politiska och kulturella historia karakteriseras sen mer än femhundra år av en permanent kamp för att nå sitt oberoende från de hegemoniska centrumen. På det sättet var, det som för dadaisterna var en betydande stund av transgression från den borgerliga konsten, har för latinamerikanerna varit en nästan stolt inkorporering av fattigdomen och den marginella ovissheten, som är kontinentens och övriga periferiens egna, till det konstnärliga språket.

Det är viktigt att förstå detta originella sammanhang för att placera Viñoles målade skulpturer. Konstnärens användande av alla sorters spillträ och andra material är inte en gratis estetisk gest utan förstärkningen av ett språk och en identitet. Lasurfärgen som täcker träet och emballaget av kompositioner som anspelar på såväl konstruktiva verk som till den abstrakta expressionismens kreationer, eller till och med till de minimalistiska styckenas syntes, disfigurerar inte utan återskapar de essentiella: kärleken till den marginella materian, “det andras” vitalitet eller fräckhet som en bekräftelse av “det andra”, den universella varelse som idag mer än någonsin representerar paradoxen för de majoriteter som saknar makt. I detta verk finns ingen transcendent pretention och av samma orsak, för denna karnevalsallians av det ödmjuka och lekfulla, av fattigdom och glädje, har den mänskliga konnotationer som sällan återfinns i konsten från dessa latituder. S. A.

 

(Översättning: Lorena Acevedo)

(*) Sergio Altesor är författare och konstnär