Gatukonstents effektivitet, utöver de lokala villkoren, beror på det politiska klimatet och de globala sociala omständigheterna. Dessa avgör den sociala kommunikationens allmänna villkor, under vilka den konstnärliga aktionen utvecklas i direkt relation till andra parallella sociala tilldragelser.

Kapitalismens långsamma samhällssystem, som ständigt moderniserar sig själv, behöver inte statens direkta våld eller terrorism för att bibehålla sin dominans. Den kritiska analysen av den långsamma kapitalismens samhällen av Herbert Marcuse understryker att det mellan den borgerliga demokratins fundament återfinns den om att uthärda och återvinna de oliktänkande opinionerna och de kulturella avvikelserna till en moderat radikal nivå. Den radikala kritiken kan, under dessa omständigheter, bidra till att bibehålla en mångsidig liberal fiktion, som inte bortser från de ojämlika (ideologiskt) hierarkiska och ekonomiska institutionella strukturerna. Det är därför som gatukonsten inte formulerar egna positioner, utan kritiserar istället de uppenbart självklara, normala och naturliga spelreglerna, som utan att öppet undertrycka det avgör som är tillåtet och det som inte är det.

Gatukonsten identifierar dessa regler i nivå med den kulturella grammatiken, med övertygelserna och med normerna som är omgjorda till förbindelser på ett verbalt eller icke-verbalt sätt, och attackerar dem genom ögonblickliga interventioner, oväntade och följaktligen svåra att integrera och förtrycka. Aktionerna följer, med andra ord, den skenbara normalitetens illegitimitet. Där de vanliga konventionerna verkar naturliga och slutgiltiga, blir vi remitterade till en sociala konstruktion och på så vis visar den oss också dess modifierbara karaktär. Den allmänna opinionen fungerar, bland annat, därför att normerna och reglerna som utgör de sociala relationernas system knappt ifrågasätts. Att attackera dem och formulera egna spelregler innebär ett ifrågasättande av systemets legitimitet.

Systemet vet hur man absorberar dessa ifrågasättningar. I nuläget grundar sig dess styrka mer på de subkulturella eller oliktänkande förslagens integration än på sitt eget förtryck. Icke desto mindre innebär denna anpassningskapacitet att gatukonstnärerna endast kan fungera om de ständigt ifrågasätter sig själva och analyserar varje ögonblicks sociala villkor för att ständigt finna nya interventionsmöjligheter.

Gatukonsten är ett störande och irriterande sätt att föra fram själva systemets motsättningar och anakronismer till den allmänna myndigheten och fungera som en “möjlig gerilla” så att även om det är en subversiv aktivitet är det inte för att bli förtryckt av det respektive byråkratiska systemet. Det är, utan tvekan, ett defensivt sätt att praktisera politik på, och idag är det många små nutida konstnärsgrupper som bestämmer sig för det som inte kan mobilisera massorna, och som därför inte har någon annan utväg än att utveckla synbara offentliga interventionssätt för att med en minimal insats tillgodogöra sig alla de möjligheter som den sociala kampen öppnar för dem. Aktionerna som genomförs på detta sätt behöver inte heller några massor för att utföras, utan små grupper som agerar med bestämdhet och kunskap om det sociala sammanhanget.

Beklagligt nog, som en negativ iakttagelse, konstaterar man att dessa grupper, just för att de agerar i de politiska direktivens eller des sociala uttryckens marginal, i allra högsta grad är autonoma och det placerar dem i massornas marginal, även om det inte är deras önskan.

Gatukonsten kan vara ostadig, den kan attackera och illegitimera de dominerande anspråket natur och den så kallade maktens naturliga ordning i det aktuella samhället. De kan bidra till att åter öppna utrymmet i vilket avvikande idéer om sociala förhållanden kan artikuleras och intervenera i relevanta diskussionsprocesser. Och i vilket fall som helst placerar de sig i marginalen i systemets huvudinstitution: marknaden (konstmarknaden i detta fall). Om det verkligen är så att “budskapet är medlet”, som står över gatukonstens politiska och/eller sociala innehåll, så är det dess outtröttliga vilja att förneka allt det som opponerar mot mänsklighetens harmoni.

(*) Clemente Padin är lic. i litteratur och performancekonstnär

(Översättning: Lorena Acevedo)