Peniel
är ett projekt som utvecklar sig på gränsen mellan liv
och död. Det är ett rop till ett samhälle som verkar
ha begått långsamt självmord. Namnet Belacqua har sitt
ursprung i Dantes gudomliga komedi och Samuel Becketts romaner. Belacqua
dväljs i en skuggvärld mellan himmel och helvete.
Till
skillnad från Joan Casellas, gör TBP inget anspråk
på verkets unikhet eller någon direkt anknytning till de
platser där de uppträder utan de arbetar med frågor
som de tycker är viktiga i den samtida västerländska
kulturen. Aktionen genomförs utan förändringar både
i Simrishamn och i Lund.
I
Peniel uppträdder Hans med sin tonårige son Ture, som visar
stort engagemang i aktionen och ger den en speciell prägel. Aktionen
börjar med att båda är klädda i overaller och skyddsglasögon
med var sin hammare i handen stående vid sidan av de element de
kommer att använda under framträdandet: flaskor, handskar,
två hinkar, en hopvikt grön presenning, rått kött
och frukt. Ture har punkfrisyr och svartmålade ögon. Ansiktena
är under hela aktionen uttryckslösa. Bilden är hotfull.
Efter en stund börjar de långsamt röra sig. De tar handskarna
på sig och med hammaren slår de sönder i tusen bitar
alla flaskorna i hinkarna. Den ihopvikta gröna presenningen, som
visar sig ha tre stora hål sträcks ut på golvet och
hålen täcks med glasbitarna från hinkarna. Presenningen
tas bort och lämnar glasbitarna på golvet, på vilka
konstnärerna omsorgsfullt lägger räkor, kycklinghjärtan,
kolever och kohjärta och alla de frukter de hade med sig: jordgubbar,
vindruvor, mandariner, tomater. Aktionen avslutas med båda konstnärerna
stående på samma plats där de stod från början.
Nu har de inga glasögon men ansiktena är lika uttryckslösa.
Aktionen
är genomsyrad av aggressivitet, av ett kallt och behärskat
våld riktat mot dagens samhälle, som verkar njuta av våldet
utan att ha ett meningsfullt mål. De spår av glasbitar de
lämnar efter sig, på vilka de med stor omsorg har lagt vitala
organ, är en mörk men lämplig bild av detta. Det meningsfulla
livet verkar långsamt dö ut på miljontals fragment
av vår existens. De lämnar inte en enda dörr på
glänt. Till och med de läckra frukter de lät oss önska
i början av framträdandet har hamnat på glasbitarna.
Vem vågar sätta en av dessa åtråvärda jordgubbar
i munnen utan att riskera att svälja en av de farliga bitarna?
De med de uttryckslösa ansiktena tittar mot intet och står
stilla en lång stund. De är som vakter som egentligen inte
har något att vakta, allt är redan dött.
Slutsatsen
kan inte vara mer pessimistisk, men man brukar säga att man behöver
nå botten för att ta sig upp igen. Frågan är om
vi fortfarande är på väg mot botten, vilket siffran
2400 kan tyda på.
