Varje kulturmöte resulterar i förändringar i varje kultur som deltar i mötet, även om denna förändring inte yttrar sig omedelbart. Men, det ligger även i den mänskliga naturen att vilja hålla fast vid saker och ting och ständigt hittar på regler för att undvika de blandningar och förändringar som detta medför. Å ena sidan så tar människan stora risker för att erövra av nya horisonter, å andra sidan motsätter den sig förändringar. Spanjorerna erövrade Amerika men förde över alla sina kulturella institutioner till den “Nya Världen” och tvingade urinvånarna att anpassa sig till den erövrande kulturen. I våra dagar motsätter sig nordamerikanerna att se och acceptera kulturella olikheter mellan dem och andra områden i världen, å andra sidan, tycks de ha ett ilsket behov att få hela världen att tänka och känna med de parametrar som de anser vara de mest giltiga: man är antingen med dem eller mot dem. På det lokala planet, känner sig kulturerna hotade av “främlingar” som avser att utnyttja utrymmen som hittills varit reserverade för ortsbefolkningen.

Pussel och Mestiser tar upp kulturblandningen på olika nivåer, och börjar med de deltagande konstnärerna, som representerar det lokala och det utländska, i förhållande till platsen där utställningen genomförs.

Det lokala representeras av den cantabriske konstnären José Luis Vicario. Han bygger en enorm båge med en ståltub med små håll som visar en lek med ljus som tänds och släcks. Objektets styrka går inte obemärkt förbi. Vid första anblicken ger bilden intrycket av att vara entrén till ett tivoli. Men bågens tunga form och stålets kalla färg får mig även att tänka på ett rymdobjekt, som är där för att fånga upp det som sker mellan oss, utan att visa ansiktena på dem som styr det. Objektet tillåter oss att röra vid det och inbjuder åskådaren att kliva över bågens bas; men den tillåter oss inte penetrera den. Det som finns bakom får var och en som kommer i kontakt med den tänka sig.

Sergio Brito född i Venezuela och bosatt i Gran Canaria sedan barnsben, behandlar ämnet om den etniska blandningen. De två bilder som utgör verket väcker ett antal frågor som jag inte lyckas svara på. Å ena sidan installerar han uppblåsbara plastdockor som sammanbundna formar ett torn, och varvar en vit kvinna med en svart man i en kedjesexuell aktivitet. Frågan, vem har bundit dessa “personer” uppstår. Är det samhället som är fast i tabut om den svarte mannens besittning av den vita kvinnan? Å andra sidan fäster han ett antal vita och svarta gummibebisar på en vägg, könlösa och deformerade. Är dessa bebisar en varning för resultatet av den sexuella aktiviteten?

 

Peter Johansson arbetar med den svenska kulturens symboler. I sitt arbete ifrågasätter han ständigt “det typiska”, det som en kultur anser vara det som gör den unik i kulturpusslet som utgör mänskligheten. I installationen arbetar han med den svenska versionen av en redan generaliserad turistisk stereotyp: väskor med tryckta namn som visar vilken plats man har rest runt i och som säljs i de affärer där turisterna söker efter typiska suvenirer från den plats de har besökt för att sedan stoltsera inför sina bekanta. Peter använder sig av sju väskor med namnet Sverige tryckt på båda kortsidorna. Till varje väska knyter han en plyschhammare i den svenska flaggans färger, de som säljs till studentexamen, en tid då den svenska flaggan syns överallt. En sensor som är uppsatt på väggen uppfattar publikens rörelser och aktiverar hammarna som lyfts och slår mot metallbordet och producerar på så sätt ett starkt ljud. Hammaren är intressant som bild eftersom den traditionellt används vid möten för att göra de beslut officiella som tas av gruppen (vid avsaknad av en hammare slår man i bordet med näven). I installationen finns det inte någon individ som håller i hammaren, utan det är väskan som slår med fasthet i bordet och påkallar uppmärksamhet: “Sverige”, som det står tryckt.

 

Den enda kvinnliga performancekonstnären var Gigi Otálvaro-Hormillosa (nordamerikanska, dotter till en filippinsk man och en colombiansk kvinna). Verket kretsade kring den feminina homosexualitetens problematik sett ur olika vinklar. Först en varelses kamp för att frigöra sig från ett skinn som täcker den helt. Stundtals tycks rörelserna vara självständiga och stundtals är de klart bundna till projektionen på muren, som en scen där Pablo Picassos Avignons fröknar projiceras medan den dolda varelsen ”går” på bilden. Varelsen på scenen försöker ömsa skinn men lyckas inte, ibland har den två hudar på sig, men slutligen beslutar den sig för en. Projiceringen visar en kvinnas erövring av en annan. Sedan förvandlas de projicerade sekvenserna till en enorm taggtråd som tycks falla över varelsen på scenen. Slutligen tycks varelsen frigöra sig och förvandlas till en erövrare, även om den fortsätter kånka på huden (den bär en hjälm i sina händer, av den typ som soldaterna vid erövringen av Amerika bar). I performancens tredje och sista del dyker en främmande varelse upp bland publiken, den ler och med sina tunna metallfingrar söker den kontakt med publiken. Verkets tema är lika gammal som den är aktuellt och här behandlas det på ett poetiskt sätt, med våldsamma gester ibland och ömsinta andra gånger. Förhållandet mellan projiceringarna och rörelserna är lyckat bra som tillsammans med ett bra arbetstema blir det ett intressant verk.

 

Arturo Duclos (chilenare) visar ett verk inom ramen för sin serie “transfusioner”. Han använder sig av olika vätskor och transporterar dem i slangar och får dem att cirkulera över installationens hela utrymme. I Espacio C får en liten motor, som tycks imitera hjärtslag, en grön vätska att långsamt cirkulera genom en smal genomskinlig slang som ligger hoprullad på ett bord i ett av salens hörn och som sedan fortsätter diagonalt mot motsatt hörn för att sedan sluta hoptrasslad på golvet. Ljussättningen dramatiserar scenen: en spotlight riktad mot en punkt på bordet och en annan mot en fågel som sitter på slangarna. Vätskan cirkulerar ständigt, men det är hela tiden den samma, det finns ingen förnyelse. Fågeln flyger inte iväg, den är orörlig. Den är en föga hoppfull bild av det nutida samhället, som inte lämnar plats för förnyelsen och som trampar i samma fotspår och trasslar in sig i sina egna argument.

 

 

 

 

(Översättning: Lorena Acevedo)

 

Pussel och Mestiser är ett arbete i samarbete med Espacio C och Konsthallen Valfisken i Simrishamn. I september kommer en ny version av Pussel och Mestiser att genomföras i Simrishamn, i vilken konstnärerna José Luis Vicario, Sergio Brito och Peter Johansson kommer att delta.