Från och med 1941 användes den puertoricanska ön Viekes som skytte- och träningsläger för den nordamerikanska marinkåren. Över sextio års bombningar och militära övningar har efterlämnat förorenade terränger, en högt antal cancerfall och en nedsättande underutveckling inom samtliga befolkningsgrupper. Dessutom ständiga kvinnovåldtäkter, skärmytslingar, sammanstötning och utnyttjande av civila när soldatern blev berusad. Viekes befolkning blev “omförflyttade” till mitten av öns två yttersta, områden där marinkåren övade med alla sorters ammunition: bomber med hög kaliber, napalm, kemiska vapen t.ex. “Agent orange” (som användes för att avlöva Vietnams djungler) experiment med senapsgasen, sarin gas och uranklädda kulor. Dessutom hyrde de ut områdena till andra militära institutioner, till exempel Pentagon, och till latinamerikanska och europeiska försvarsmakter för anti-upprors och anti-gerillaövningar.

Invasionen av Dominikanska Republiken 1965 kom från Viekes. I Vieques tränades “marinkåren” som slogs i Vietnam. Därifrån kom även invasionen av Grenada och Panama på 80-talet, trupperna för Persiska Viken 1991 och hangarfartygen som bombade Jugoslavien 1999. En hel historik om död och förödelse som kulminerade i de senaste manövrarna som föregick mobilisationen av de nordamerikanska militära framstötningarna mot Irak.

I april 1999 dödade en av marinkårens bomber Viekensebon David Sanes och sedan dess har kampen för att få bort marinkåren vuxit. Under fyra år har mer än 1600 deltagit i civil olydnad, inklusive politiska ledare från olika ideologier, religösa och kollektiva ledare, konstnärer, akademiker, studenter, hemmafruar och arbetare utmanade de nordamerikanska auktoriteterna, genom att invadera de förbjudna områdena, skyttefälten och genom sin aktion begära att bombningarna omedelbart skall upphöra, samtidigt som de understryker ett klart budskap: Fred för Viekes!

Nu är allt det där historia. När USA:s försvarsdepartement förklarade de orsaker som motiverat dem att lämna Viekes efter att under flera år ha fasthållit att de övningar som man gjorde där inte kunde genomföras någon annanstans i världen, framförde de den civila olydnaden som en av huvudfaktorerna. Den civila olydnaden, sade Pentagon, bekräftad av höga marinkårsofficerare, gjorde det väldigt svårt för dem att genomföra manövrarna på ett ordnat sätt och det var bara “en fråga om tid” innan någon skulle befinna sig där bomberna föll och drabbas av en olycka. Det var så den civila olydnaden infördes som ett effektivt kampverktyg i motståndet mot marinkåren i Vieques, något som till och med övervann de traditionella partipolitiska strategierna och aktionerna.

Konstaktionen:

I gryningen den 28:e augusti 2000, beträdde en grupp konstnärer och skådespelare: “Artister för freden”, marinkårens avspärrade områden, i en aktion av civil olydnad som vi kallar för “Jag tror på Viekes”. Jag skapar från tron och jag skapar från skapandet. Vi blev arresterade och underkastade en rättegång, där vi återkrävde Viekes sociala, ekologiska och estetiska landskapet1 för domaren och den allmänna opinionen. Fastän den utdelade domen blev på den redan uppfyllda tiden i arresten, 3 timmar –i motsats till andra liknande fall, då upp till 6 månaders fängelse utdömdess– sökte denna aktion att ifrågasätta de existerande gränserna mellan ett traditionellt konstverk och en politisk aktion med klara humanistiska nyanser.

Idag, den 1 maj 2003, genom att vara vittne till och historisk aktör i den nordamerikanska marinkårens bortdragande från Viekes mark, sluts denna aktions cirkel som initierades som ett “öppet verk” i augusti 2000.2 Precis som de hundratals deltagare i den civila olydnaden som trotsade Imperiets lagar för en moralisk lydnad, kan vi säga att vi bidrog till processen genom att “skapa” de nödvändiga villkoren för att Viekes-borna, från och med nu, kan njuta av sitt land, i fred.