Det är i samspelet med denna video som Yeungs föreställning är som bäst. Höjdpunkten i föreställningen är en inspelad ansiktsdans, där hela koreografin utförs av ansikts-muskulaturen. Under ett par sekvenser dansar Yeung pas de deux med inspelningar av sig själv. Utan att vara exempel på banbrytande teknik så utvecklas dessa partier till intressanta spel mellan den levande och virtuella världen. När projektionen av Yeung och den levande Yeung upptar samma plats och omsluter varandras konturer infinner sig en osäkerhet om vad som är verkligt och vad som är projektion. Tolkningen av dessa pardanser tenderar tyvärr ibland att bli alltför uppenbara plattityder, i en sekvens dansar dukens Yeung till ett "eggande" trumspel, medan den levande Yeung utför klassiska balettrörelser till passande musik. Som en Jungiansk skugga blir dukens Yeung representant för den primitiva driften (ackompanjerad av afrikanska trummor) i motsats till överjaget, kontrollerat och förfinat (ackompanjerat av klassisk, vit, västerländsk musik). Temat om det osäkra och upplösta subjektet återkommer även i partier där dansarens kropp tycks falla sönder i sina beståndsdelar när olika kroppsdelar lossnar.

Yeungs föreställning är inte något för stilpuritaner, i den blandas rörelser från klassisk balett, jazzdans, aerobics, mim, skuggteater med mera. Som så ofta när dansare gör egna solon utan att ta hjälp av en koreograf som betraktar verket utifrån och stramar upp det, så utgör Dance Exhibitionist en blandning av för många stilar och infall. Med stor energi, som i och för sig imponerar, rusar dansaren runt från det ena till det andra. Föreställningen blir på det sättet tröttande, eftersom den tappar riktning och fokus. Butohreferenserna var tyvärr svåra att upptäcka, så när som på vissa partier där Yeung utförde några groteska rörelser, vilket inte räcker för att kalla det för Butohdans.

Om en viss osäkerhet rörande Butohuttrycket infann sig i Malmö så rådde det ingen tvekan om att den stilmässiga hemvisten för Butohvärldens stora flaggskepp, gruppen Sankai Juku, och deras föreställning Hibiki, Resonance from Far Away(1998), som framfördes på Dansens hus i Stockholm. Ushio Amagutsu som lett gruppen sedan starten 1975 har under årens lopp utvecklat sin egen version av Butoh (som på många sätt skiljer sig från den som presenterats i tidigare nummer av Heterogénesis, 28 och 33). Långt ifrån den ursprungliga Butohns ofta förvridna, vanställda och groteska kroppar är Sankai Jukus dans stilla, avskalad och tom. Gruppens estetiska framtoning, i tidiga föreställningar där dansarna ofta hängde i rep fastbundna i fötterna från olika byggnader, slog världen med häpnad. Kombinationen av den farliga praktiken och de nakna vitsminkade kropparna, skrämmande och vidunderligt vackert på samma gång, gjorde så stort intryck att Sankai Juku utvecklats till Japans mest framgångsrika dansgrupp.

Mycket av denna estetik finns kvar i Amagutsus Hibiki. Under en sekvens står dansarna runt en stor glaslins, i vilken röd vätska droppar från ett kärl i taket. Kostymerna är vita klänningar med en snörning i samma färg som vätskan som droppar. En magisk scen, som en sinnebild för ett rituellt blodsoffer. Förutom denna höjdpunkt är dock föreställningen en torftig produktion, det känns som om Amagutsu håller på att tappa greppet eller går på tomgång. Vissa citat ur västerländsk danstradition förekommer men de faller platt till marken. Hibiki mynnar ut i något slags smetigt new-age budskap, med sfärisk musik och pretentiösa övertoner. Detta är så långt man kan komma från den skitiga negativa materialism som Butohdansens anfäder Hijikata och Onos urs-prungliga dans hade. Att det inte finns någon stor scen för Butoh i Sverige blir uppenbart när man läser de lyriska recensionerna efter föreställningen. Det talas om en kosmisk föreställning, dansen är ett "under", enligt kvällstidningen Aftonbladets recensent. För att kunna bedöma en så speciell form av uttryck som Butoh krävs det uppenbarligen att man är insatt i grunderna och haft möjlighet att se många föreställningar, en kunskap som är sällsynt utanför Japan.

SU-ENs senaste projekt Headless visar att det går att fruktbart kombinera ett västerländskt uttryck med japanska Butohn. Naken, osminkad, endast iförd underbyxor och med huvudet inlindat i en svart sjal, ligger han på scenen. När kroppen börjar röra sig är det som om den lever sitt eget liv. Huvudets frånvaro ger verket en brutal framtoning, kvar finns endast det levande köttet, en organism som brutalt kastas runt på scenen. Förhoppningsvis får jag tillfälle att återkomma till Headless i ett senare nummer, men redan nu kan man konstatera att den väg som SU-EN slagit in på troligen leder bort från Butohns rena transformation, mot ett nytt och mycket personligt uttryck som hämtar inspiration från aktionskonsten. Borta är för tillfället den humoristiska flirten med svensk folklore. I sådana förändringar ligger troligen Butohns framtid i väst, en framtid som kräver utveckling och förändring av uttrycket utan att kärnan går förlorad.

* Hans T Sternudd är aktionskonstnär, konstvetare och konstkritiker.
hans.sternudd@arthist.lu.se

Föreställningar som behandlas i artikeln
*Daniel Yeung Dance Exhibitionist - a Paradise for Natural Body (1999) Dansdagar 01
Dansstationen, Malmö, Sverige 3-4 maj 2001
*Sankai Juku Hibiki, Resonance from Far Away (1998). Dansens hus, Stockholm 15-17 mars 2001
*SU-EN solo med musikern Lee Bradwick. Butoh Breeze festivalen, Fylkingen,
Stockholm 17 maj 2001