Tony Cragg, en av de mer uppmärk-sammade engelska skulptörerna under de senaste decennierna, har i sina sena skulpturer (utställningen innehåller verk från de senaste tio åren) mer och mer kommit att intressera sig för den materiella dimensionen. Cragg säger sig vilja skapa objekt där ytan skall fungera som en entré till materien, inte som en gräns, ett hinder vid vilket det illusoriska gör halt eller där materialet enbart är en bärare av uttrycket. Det yttre skiktet skall motsvara objektets inre beskaffenhet, menar Cragg och låter som ett eko av den funktionalistiska devisen: "form följer funktion".

Men det är inte funktionella objekt som produceras av Cragg, tvärtom. I konsten finner de dysfunktionella föremålen sin plats, säger Cragg. I den vita kubens värld, i den kantianska estetikens intresselösa skådande kan ett nytt språk uppstå. "Varför är det då så viktigt att hitta ett nytt språk?", frågar sig Cragg retoriskt i katalogen som beledsagar utställningen. "Därför att det talade språk vi dagligen använder börjar kännas utslitet, uttömt, begränsat till banal utilitarism, styrt av marknaden och andra maktsystem."1 Visst känner man igen den modernistiska retoriken om den rena upphöjda konsten. Men ändå känns utställningen förvånansvärt fräsch. Den amorfa Secretions (1995) med sina surrealistiska drag och referenser till Henry Moors verk är uppbyggd av tusentals vita tärningar. De fyrkantiga små enheterna bildar en form som överraskar i sin organiska uppenbarelse, sin sensuella yta och samtidiga monumentalitet.

Om man inte uppskattade Greenaways betydelsemättade nonsens, så känns utställningen med Tony Cragg inte så dum. Som att komma ut i sommarnattens ljus efter en skräckfilm, ut i ett överjordiskt rum där liklukten vädrats ut. Att åter skönja objekten i en disig luft, mättad av små partiklar som lösgjort sig från de skulpturer som släpats runt i lokalen. Lyssnar man noga ska man upptäcka att i tystnaden döljs en mängd ljud, det skärande genomträngande ljudet av glas mot glas eller skrapet av gipser som släpats mot trägolvet (som de vita spåren också vittnar om). Inte skira toner ur den pytagoreiska skalan utan noiset, oljudet, det skitiga betydelselösa ljudet, producerat av de onyttiga föremålen, de som saknar funktion, men kanske borde få leva i alla fall. Cragg behöver inte filmens alla uttrycksmedel, stora förstärkare och datorer för att fylla konsthallen med en ljudlig och visuell komposition. Det är på många sätt en klassisk utställning som utmynnar i den rena konstens revansch och hävdar dess plats som en av eftermodernismens många parallella idévärldar.

* Hans T Sternudd
Aktionskonstnär, konstvetare och konstkritiker
hans.sternudd@arthist.lu.se

Tony Cragg
Malmö konsthall, Sverige: 28/4-19/8 2001

Noter
1Cragg, Tony: "Ur anteckningar till en föreläsning vid UCLA", (1990), Tony Cragg, Nya skulpturer/New Sculptures, (katalog) Malmö: Malmö konsthall 2001. s. 21.