MDF-plattan fungerar som ett formellt samband mellan de olika gestaltningarna av projektet, dels som en yta som man hyr ut (t ex i Ludwigsburg men även tidigare i Wien), dels en yta där man ställer ut de inköpta objekten (till exempel i Luzern, Paris och Berlin). Den visuella presentationen är ämnad att framhålla den estetiska dimensionen hos objekten. Möjligtvis är det också av den anledningen som MDF-plattan aldrig lär vara överbelamrad. Man kan också se MDF-plattan som ett (upphöjt) podium för eftertraktade objekt. Även «praktiska» föremål som till exempel yrkeskläder presenteras som estetiska. Objektet kan med andra ord sägas vara frånskilt sin «praktiska» funktion. Men den estetiska presentationen av objekten är bedräglig. Egentligen är Dejanovs & Hegers visuella gestaltning ett resultat av en pågående process. Frågan som uppkommer är hur sambandet mellan den estetiska gestaltningen (projektets visualisering) och den konstnärliga processen kan ses och förstås?

Varför är det viktigt att de inköpta objekten är estetiska? Eftersom det ofta rör sig om föremål såsom stolar, bord och TV-apparater kan man tala om designade objekt. Designen kan sägas utgöra dels ett särskiljande från andra produkter med liknande funktion, dels är den i sig själv ämnad att skapa ett behov utöver själva objektets funktion. Det är heller inget anmärkningsvärt i påståendet att design blivit en viktig, t o m avgörande framgångsfaktor på «konsument-marknaden», eller gäller rentav följande «... the spirit of modern consumerism is anything but materialistic»2, vilket Ding-Tzann Lii hävdar? Men fortfarande är individens behov av en viss produkt kopplat till ett objekt.3 Däremot är de enskilda objekten i ett kapitalistiskt samhälle inte längre presenterade utifrån endast en praktisk funktion (bruksvärde), utan presenterade som konsumtionsvaror (varuform).4 Design kan också fungera för att markera ett särskiljande mellan individer, medvetna som omedvetna, vad gäller social tillhörighet och så vidare.

Design som sådan kan ha uppstått som en följd av framväxten av det kapitalistiska samhället, där konkurrens råder. Detta har för övrigt Torsten Weimarck visat på, där han beskriver hur man kan uppfatta konstbegreppet som en följd av produktionens organisering i samhället och exemplifierar med hantverkarnas och vasmålarnas situation i Grekland på 700-600-talet före Kristus.5 Eftersom konkurrensen ökade mellan hantverkarna och fokus kom att handla om föremålets utseende, ledde detta till överutbud av bruksvaror. Hantverkarna tvingades lägga ner mer arbete på själva utseendet för att visa sin skicklighet. Detta blev en avgörande faktor för konkurrensen gentemot andra hantverkare och föremålets praktiska användning fick allt mindre betydelse, det skedde alltså en transformation från bruksform till varuform.6 Weimarck skriver:
Men i och med att konkurrensen framtvingar en estetisering av bildföremålen kommer det att spela allt mindre roll vad föremålet egentligen är, det som bokstavligt räknas är föremålets utseende, dess estetiska uttryck.7

För att det hela ska fungera måste det finnas en efterfrågan på föremålen. Många menar att den drivande mekanismen i konsumtionssamhället utgörs av möjligheten att få sin önskan efter objektet uppfylld.8 Varje ny produkt kan då sägas skapa både ett nytt begär och en ny önskan att uppfylla detsamma.9 Just begäret (desire) efter objektet och möjligheten till uppfyllelse skulle utgöra själva motorn i kapitalismen. Eller är det rent av så att det inte handlar om att «needs are the fruits of production», utan däremot: «the system of needs is the products of the system of production»10 vilket Baudrillard menade som även kan sägas gälla för projektet Plenty Objects of Desire. För att Dejanov & Heger skall kunna uppfylla sina begär till objekten måste de även kunna finansiera inköpen. Detta leder fram till vad jag anser vara en viktig aspekt i projektet Plenty Objects of Desire, nämligen finansieringen. Projektet finansieras dels genom inkomster från lönearbete, dels från uthyrning av podiet under utställningstiden. För pengarna har man sedan kunnat införskaffa objekt till samlingen. I Luzern åskådliggjordes detta genom att det tillkom nya objekt (på MDF-plattan) i takt med att inköp gjordes - ett slags work in progress. Konstnärerna kan erbjuda sin arbetskraft mot ersättning på «arbetsmarknaden», och de har t ex arbetat såsom diskare, kypare, städare och trädgårdsarbetare. När det är hyresintäkter kan man säga att de omvandlar den resurs de fått sig tilldelad av en konstinstitution i form av tilldelat utrymme i en lokal (eller katalogutrymme) till ett monetärt kapital. Man erbjuder marknaden något mot ersättning, man gör ett byte. Men Dejanov & Heger erbjuder inte bara något på marknaden, företag och privatpersoner är faktiskt beredda att anamma erbjudandet. Trovärdigheten i erbjudandet ligger mycket i presentationen av projektet eller «produkten». Den bygger både på medvetenheten om vad man har att erbjuda och att kunna sätta ett «pris» på detta. Att sätta ett adekvat pris är i sig en viktig faktor för att skapa både förtroende och tillit mellan parterna. Oftast måste båda parter finna priset gynnsamt för att någonting ska ske.

Genom att accentuera finansieringen visar Dejanov & Heger att även estetiska presentationer är beroende av olika materiella förutsättningar i «verkligheten» och de olika processer som sker i denna «verklighet». När de placerar de inköpta objekten till samlingen på MDF-plattan, kan detta även sägas representera en dokumentation av ett (avlönat) arbete. I fallet med uthyrningarna är detta en följd av det «mervärde» som skapas utifrån den process de bedriver genom sitt konstnärskap samt av en förhandling. Utan konstnärernas arbete och uthyrning skulle MDF-plattan vara tom. Därmed visar de att ekonomiska strukturer alltid är närvarande och en nödvändig förutsättning för konstnärliga gestaltningar, även om själva presentationen bara är ämnad att vara «estetisk». De säger själva: «In the art business the economic conditions and the organizational work always remain in the background, although it is precisely these structures that play a fundamental part in realizing a work of art. What interests us is to address these same structures in our artistic work.»11

Enligt min uppfattning lyckas de med sina anspråk via kopplingen mellan presentationernas och ytans estetik och den nödvändiga processen som ligger bakom genomförandet av presentationen. Projektet är i allra högsta grad interaktivt och en pågående process, men alla beståndsdelar är inte tillgängliga för någon publik, exempelvis när de utför lönefinansierat arbete eller förhandlar med tänkbara partners. Men detta är å andra sidan just vad konstnärerna vill demonstrera, nämligen att de bakomliggande mekanismerna som är nödvändiga för att genomföra en estetisk presentation (som en utställning), oftast är dolda för en betraktare av den estetiska ytan...

* Martin Schibliär konstvetare och konstkritiker
martin.schibli@telia.com