De lokaler av diverse ursprung som var dömda att försvinna men som samtidskonsten har återupplivat i olika länder runt om i världen kommer upp till ett ansenligt antal vid det här laget. Det handlar i samtliga fall om gamla, oanvända lokaler som har återanvänts och eventuellt utvidgats med nya paviljonger. Man skulle mycket väl kunna säga att samtidskonsten inte bara har räddat dem från en gradvis död och gett dem en förnyad utstrålning utan den har också «återskapat» dessa utrymmen genom en dubbel identitet, dels med länkar till det förflutna och dels med starka rötter i nuet. I Sverige, bland de mest renommerade, finns Rooseum, konstmuseet i Malmös gamla gasverks lokaler, som har sitt ursprung i den privata konstsamlingen hos familjen Roos från Edsvik, Sollentuna, som i sin tur är placerad i gamla stall från mitten av 1600-talet i Wanås och Ekeby Qvarn. Den här artikeln kommer att handla om dessa lokaler.

Såväl Wanås som Ekeby Qvarn är svåråtkomliga ställen placerade bortom de stora stadsområdena. Wanås ligger nära byn Knislinge och Ekeby Qvarn i Uppsalas utkanter. På båda ställen ger återanvändningen av gamla lokaler, samt naturen runt omkring stöd för diverse aktiviteter, trots att premisser och prioriteter för dessa olika rum är olika i båda fallen. De projektansvariga har olika karriärer bakom sig men enas i intresset att sprida samtidskonsten. Deras senaste utställningar invigdes den 19:e och 20:e maj.

Wanås Ann Sofi Siden Fideikomissum, 2000

WANÅS: ETT KAPITEL I SVERIGES HISTORIA

Wanås är en plats i privat ägo som ligger mellan Skåne och Småland. Dess kärna utgörs av ett slott omringat av en vacker gård, byggd på 1400-talet som en fästning mellan Skåne, som på den tiden tillhörde Danmark, och Småland, som då var -och fortfarande är- svenskt. Stället, som på den tiden hette Wanås, var en samlingsplats för irreguljära danska trupper (snapphanar) som kämpade mot den svenska armén vid slutet på 1600-talet. Det sägs att träden där man hängde fiendesoldaterna finns kvar. Slottet innehåller medeltida delar, trots att det restaurerades i början på 1700-talet. Sedan 1790 fram till 1978 tillhörde Wanås familjen Wachtmeister, som fortfarande äger platsen.

Barbro Backström: Molnet, 1990 Miroslaw Balka: Play-pit, 2000 Mathew McCaslin: Food for Thought, 1996 Allan McCollum: Parables, 1998 Anne Thulín: Ultra Marina, 1994 Robert Wilsson: Edwin's Last Day, 2000

UTSTÄLLNINGARNA I WANÅS Sedan 1987 har paret Marika och C. G. Wachtmeister1 varje vår bjudit in inhemska och utländska konstnärer - främst från New York - att arbeta i den kringliggande parken. «När vinter övergår till vår anländer konstnärerna likt flyttfåglar till Wanås» är Marikas inledningsord i hennes bok «Konst på Wanås/Art at Wanås (2001). Under resten av året är det «lugnare» med aktiviteter, i början av våren flödar parken av konstnärer och folk som arbetar med diverse projekt, vilka måste vara färdiga till invigningen i mitten av maj. Den naturliga miljön, med trädgården vid ingången, den gamla ladan, slakteriet och den artificiella sjön med näckrosor som finns bakom slottet utgör otraditionella utställningsplatser som bjuder till det konstnärliga experimenterandet, samt förhöjer besökarnas upplevelse. Utställningarna planeras enligt ett bien-nalschema, trots att det ständigt finns aktiviteter och parken är öppen för publiken under hela året. Varje utställning är en utmaning, i första hand för Marika Wachtmeister, som måste välja vilka konstnärer som skall delta: «Vad skulle hända om en viss konstnär ställer ut på Wanås?» är den första frågan. Efter urvalet av konstnärerna, vilket innebär en rad ateljébesök kommer den utmaning som Marika ställer konstnärerna inför: att skapa verk med hänsyn till platsen, inte enbart att flytta dit redan existerande verk. Många av dessa verk har faktiskt skapats på Wanås, och några av dem har stannat där permanent. En ständig kontakt mellan kuratorn och varje konstnär under hela produk-tionsprocessen ligger till grund för varje utställning, vilket resulterar i verk starkt knutna till platsen. Marika Wachtmeisters privilegierade sociala och ekonomiska ställning, samt hennes syn på konsten och hennes företagaranda är en bra kombination för samtidens konstmecenat. 1995 grundade hon stiftelsen Wanås Utställningar, vars mål är att främja samtidskonsten. Den första utställningen i stiftelsens regi ägde rum 1996 med 8 nordamerikanska konstnärer. Stiftelsen finansieras genom gåvor från andra fonder, statliga kulturella institutioner, samt bidrag från näringslivet. Överrepresentationen av ickeskandinaviska internationella konstnärer som arbetar och är knutna till konstnärliga kretsar i New York är ett bevis på hur man fortfarande ser denna stad som naveln i världens skeenden -en omständighet som motsäger den så kallade globaliseringen. Jag anser att invigningen av en park, som en metafor för ett öppet rum, borde tjäna som ett öppnande gentemot världen: inte alla stigar leder till New York. WANÅS 2001 Den 20:e maj invigdes retrospektivt de utställningar som har ägt rum där sedan 1987 fram till år 2000, trots att i vissa fall konstnärerna valde att visa nya verk. I den gamla ladan visas verk av svenskarna Ernst Billgren, Barbro Bäckström, Gun Gordillo och Jan Håfström. De internationella konstnärerna representeras av Marie-Jo Lafontaine, Matthew McCasling, Kirsten Mosher, Roxy Paine, Sissel Toolas, Susan Weil och Robert Wilsson. Det gamla slakteriet innehåller verk av elever från Malmö Konsthögskola, medan i ett obevuxet skogsparti elever från gymnasiets estetiska linje ställer ut. En promenad i Wanås är en berikande erfarenhet, vilken årstid man än väljer men särskilt med vårens ankomst, då azaleorna tar över parken med sin doft. Vissa skulpturer «mimetiseras» i den miljön man förväntar sig skall finnas i en sådan park, till exempel Stefan Wewekas lilla bro eller Mc Collum parafras av de avsågade träden och Roxy Paines «Impostor». Robert Wilsons A House for Edwin Denby lurar betraktaren eftersom det kan blandas med miljön men samtidigt bryter mot den. Även Ann-Sofi Sidéns skulptur är en möjlig bild i landskapet för vem har inte kissat i smyg någon gång bakom en buske någonstans mitt i naturen? Lite mer surrealistisk är uppen-barelsen av Miroslaw Balkas Play-pit, som liknar öppna dörrar till en källare full med bollar i gult och blått. Andra verk bryter med miljön på olika sätt, till exempel Thom Merrik Whitney Outhouse of American Art, som liknar ett mausoleum, eller Martin Puryers halshuggne Budda. Några av de verk som har visats i Wanås har blivit permanenta och bildar en spännande samling.

Patrik Killoran: Autobody, 2000

Magnus Ottertun: Utan titel, 2001

Sissel Toolas: Tera Maximus, 1989

Ismael Frigerio: Stultifera Navis, 2001 Ismael Frigerio: Stultifera Navis (detalj), 2001 Christian Olivares: The Rage of Europa, 2000 Patricio Aros: This is the show madame, 2001

Ekeby Qvarn var en vattenkvarn som 1991 höll på att rasa ihop och översvämmas av den kanal som löper under byggnaden när den chilenske restauratorn Luciano Escanilla2 köpte fastigheten, som innefattar ett hus där familjen bor, samt ett annat litet hus och ett stall som har anpassats till restaureringsateljé och kontor. Kvarnen tillhör Sveriges kulturarv, men är under fastighetsägarens tillsyn på villkoret att han tar ansvar för restaureringen. I april 1994 avslutades restaureringsarbetet och i juni användes kvarnens tre våningar (källaren, den första och den andra våningen) till den första konstmässan som döptes till Eventa. De konstnärer som deltog i detta första experiment kom nästan alla från Uppsala och Stockholmsområdet. Senare har den andra våningen använts som konstgalleri året runt, medan kvarnen och fastighetens kringliggande områden har varit värdar för Eventas fyra efterföljande utställningar. Varje utställning har utvecklat ett specifikt tema, och varje upplaga har höjt kvalitetsnivån hos såväl de deltagande konstnärerna som i de utställda verken. Den femte upplagan av Eventa3 ägde rum i juni månad förra året med deltagande av 70 konstnärer från 25 länder. Utställningens kurator var spanjoren Orlando Britto Jinorio, före detta chef för Centro Cultural Atlántida, på Kanarieöarna. Den utomordentliga ansträngningen, som en aktivitet av en sådan karaktär kräver stöds i första hand av Luciano Escanilla själv, samt av kulturföreningen Ekeby Qvarn, som ligger bakom projektet. Eventas finansiering kommer främst från stödet från små och medelstora företagare i området. Hittills har stödet från kulturella institutioner haft liten betydelse jämfört med projektets verkliga kostnader. I den senaste upplagan finansierades, mellan 60 och 70% av alla kostnader från utlandet, dvs från kulturinstitutioner i de deltagande konstnärernas länder. Eventa stod för login och en blygsam summa för materialkostnader, samt annat logistiskt stöd. Lokalsamhället stödde projektet genom Eventas Vängrupp, samt studenter på konsthögskolan som arbetade som assistenter för konstnärerna och gjorde andra praktiska sysslor. Tyvärr har avsaknaden av resurser inte gett utrymme för att trycka en katalog, men det går att hitta information om samtliga utställningar på Ekeby Qvarns webbsida. Pressens svar har varit mycket snålt. Till femte upplagans presskonferens kom ingen specialiserad eller lokal tidning, förutom Heterogenesis. Det är inte utan förvåning man kan konstatera hur lite uppmärksamhet Eventa fick av medierna, särskilt de lokala. De kunde inte ha undgått att märka att en sådan aktivitet ägde rum i Uppsalas centrum. Däremot uppmärksammades utställningen av internationella medier. EKEBY QVARN 2001 Den 19:e maj invigdes utställningen Meeting 4, i vilken deltar fyra chilenska konstnärer som bor i olika länder: Ismael Frigerio (Santiago, Chile) och Cristian Olivares (Hamburg, Tyskland) ställer ut i det nyligen renoverade stallet. Irene Domínguez (Paris, Frankrike) och Patricio Aros (Malmö) ställer ut i galleriet på kvarnen.

SAMTIDA MECENATER

Arbetet med olika konstnärliga discipliner väcker onekligen stor fascination hos många människor. Vägarna för att nå höjder är många, vissa är mer plågsamma än andra. Konst-närerna spelar huvudrollen. Emellertid behöver de särskilt idag stödet av institutioner för att kunna finansiera och sprida sina projekt. Den främsta sponsorn och främjaren av projekt har alltid varit staten, men den kapitalistiska ekonomin kräver mer och mer av konstnärerna som företagare, vilket innebär att konstnären måste lära sig att «sälja» sitt verk med tanke på de rådande omständigheterna på konstmarknaden. Dagens konstnär är tvungen att dela sin tid mellan att skapa och leta efter sponsorer, och marknadsföra sin personlighet och sitt verk.

Förutom staten har det alltid funnits privata sponsorer, eller konstmecenater. Begreppet mecenat syftar på Cayo Clinio Mecenas, nära medarbetare till Augustus, som bidrog med sina stora tillgångar till viktiga projekt och främjandet av sin tids kulturella utveckling genom att ekonomiskt stödja Virgilius och Horatius, bland andra författare. Att vara mecenat är idag ett sätt att minska skatten och göra reklam för sig själv. Vad man borde betala till nationens kassa för gemensamma utgifter, bland annat till främjandet av konsten och kulturen i största allmänhet, ges till en privat organisation, som i sin tur åtar sig att visa välgörarens namn på en framträdande plats i sina broschyrer. Med andra ord, den föga glamourösa betalningen av skatter ersätts av en akt av välgörenhet där både de direkta mottagarna och givarna vinner; det är den kapitalistiska marknadens lag.

Arbetet med att leta sponsorer är emellertid inte en enkel syssla. Förutom ett bra projekt behövs kontakter, vilka i sin tur för med sig nya kontakter. Marika Wechtmeister utnämndes till Guldprofilen 2000 i Kristianstad den 19:e mars 2001, och Utställningsstiftelsen Wanås vann första priset i tävlingen «Bästa Kulturfrämjare 2000» som delas ut av Föreningen Kultur och Företag för samarbetet med advokatfirman Vinge KB och System-Text AB. Priset är mycket väl motiverat: Genom hennes «skapande förmåga och hennes före-tagarkapacitet/.../ har hon skapat en mötesplats för konstnärer från hela världen för regionens och nationens njutning». Det råder inget tvivel om att den verksamhet som bedrivs i Wanås är en källa till inspiration för många, samt en anledning till stolthet för den svenska kulturen.

Luciano Escanilla har en annan utgångspunkt för sitt projekt. Hans gäster är mindre berömda konstnärer (i New York, åtminstone), men han lyckas skapa en kamratlig och solidarisk miljö bland konstnärerna och med dem som bidrar med logistiken, som gör att man glömmer avsaknaden av resurser. Dock är inte detta en lösning i all oändlighet, vilket Escanilla är mycket väl medveten om. Därför kommer man inte att göra något Eventa nästa år. Han kommer att fokusera sina krafter och resurser på att göra en bra katalog som berättar om Eventas historia och dess fem utställningar medan han utvecklar nya marknadsstrategier för sitt projekt.

* Ximena Narea es historiadora y crítica de arte
heterogenesi@telia.com

Översättning från spanska: Jorge Capelán

Källor:
Wanås
Wachtmeister, Marika: Konsten på Wanås/Art at Wanås. Byggförlaget Kultur. Stockholm, 2001
http://www.wanas.se
Ekeby Qvarn
http://www.banhof.se/~eqvarn

Noter
1 Marika är advokat men har ett mycket stort intresse för konst, som hon före Wanås uttryckte i sitt arbete inom Föreningen Malmö KonsthallsVänner.och i Östergötlands Konsthall. 1994 grundar hon Stiftelsen Wanås Utställningar med syftet att främja samtidskonsten genom regelbundna utställningar. Förutom Wanås aktiviteter, har hon varit kurator för diverse utställningar i P.S.1, i New Yorks Center of Contemporary Art, och på Svenskt Kulturcenter i Paris; hon är också medlem i styrelserna för två andra skulpturparker, den i Montemedio, i Spanien, och Socrates Sculpture Park i USA.
2 Luciano Escanilla (1945) kom till Sverige som politisk flykting år 1975. Mellan 1986-87 läste han restaurering för mästaren Marichetta Parlatore i Bologna, och sedan i Instituto per L'Arte e il Restauro i Florens. Han hade ett konstgalleri i Uppsala sedan slutet av 1984 fram till slutet av 1991. I februari 91 köpte han fastigheten Ekeby Qvarn och flyttade dit. Han installerade en restaureringsateljé och påbörjade restaureringsarbetet av kvarnen och de andra lokalerna. Escanilla ligger också bakom det internationella konstprojektet Diaspora som ägde rum i Oviedo i Spanien, 1999.
3 Omfattande material om Eventa 5 finns i Heterogénesis 32, oktober 2000 och på vår hemsida.