Den nutida konsten har en tendens att reflektera över sig själv. Detta erkännande är en iden-titetshandling, framförallt för konstnären; en identitet som utgångspunkt för att ifrågasätta andra identiteter; att vara härifrån eller därifrån, att vara konstnär från slutet av seklet eller konkret att vara en nutida konstnär.

I EX3 reflekterar de 35 inbjudna konstnärerna, de söker sin essens och vid vissa tillfällen förvandlas de till temat för sin egen konst. Vi hade en målsättning: att kalla på öppna sinnen, sinnen som är redo att uttrycka sig med absolut frihet. För att gynna uttrycksfriheten genom konsten var kriterierna för att välja ut de 72 deltagande verken väldigt öppna, genom att betrakta denna megautställning som en minibiennal för nutidskonst. EX3 erbjöd ett tillfälle att analysera på ett generellt sätt konstnärernas reaktion som utforskar nya uttrycksformer, framför möjligheten att skapa i absolut frihet.

För organisationens skull delades konstnärerna in i tre grupper. Den första gruppen utgjordes av innovatörer; det vill säga de konstnärer som blev historiska föregångare i den costaricanska konsten, med verk som på sin tid medförde såväl en teknisk som en konceptuell brytning. Konstnärer som Lola Fernández, Manuel de la Cruz González, Rafael (Felo) García Valverde, Juan Luis Rodríguez Sibaja, Juan Manuel Sánchez och José Miguel Rojas, skakade om konstscenariet med sina konstnärliga innovationer i mitten på 1900-talet. Ett scenarium som legat dött i Costa Rica, uppslukat av den akademism som rådde på den tiden.

De verk som valts ur denna grupp, till vilken även Fabio Herrera, Rafael Ottón Solís och Roberto Lizano hör, är inte nöd-vändigtvis de mest representativa för sin produktion, men de betecknar ett steg framåt med sin kreativitet och sina förslag. Som exempel utmärker sig skulpturen Moses, skulpterad direkt i granit av Juan Miguel Sánchez 1934, som förundrar på grund av sin kapacitet att sammanfatta en idé. Värt att märka relieferna i trä av César Valverde, den minimalistiska abstraktionen i lack av Manuel de la Cruz González och Dörren av Fabio Herrera.

UT3 var mer en framtidsvisning än retroperspektiv, eftersom den föreslog en annorlunda vision av konsten med blicken mot ett nytt millennium och, följaktligen, ett nytt socialt sam-manhang.

En annan grupp utgörs av de konsoliderade konstnärerna inom den nutida costaricanska konstscenen. Konstnärer som Pedro Arrieta, Jorge Albán, Victoria Cabezas, Sila Chanto, Marisel Jiménez, Carlos Jinesta, Mario Maffiolli, Priscilla Monge, Joaquín Rodríguez del Paso, Virginia Pérez-Rattón, Karla Solano, Cecilia Paredes, Cinthya Soto, Jaime David Tischler, Alejandro "Tarzaan" Villalobos och Manuel Zumbado uttrycker sin konstnärliga oro med en mångfald olika tekniker och språk men med ett gemensamt behov, att ständigt söka experimentation.

Många av dem har producerat i över 20 år, men varje nytt verk visar ett kreativt överflöd och de söker ständigt efter alternativa sätt att uttrycka sig på i relation till sin verklighet. Detta är fallet i Fabio Herreras, Roberto Lizanos och Rafael Ottón Solís verk, som även delar sina nya skapelser med denna grupp konstnärer.

De nyaste verken som hänvisar till ett verklighetskoncept som allt mer influeras av de elektroniska kommunikationsmedierna, gestaltas av den sista konstnärsgruppen, som inte för den sakens skull är mindre viktig, gruppen med de nytillkomna konstnärerna. Det handlar om en grupp unga konstnärer som utnyttjar allt material och alla teknologiska tillgångar inom räckhåll, för att påbörja en konstnärlig konsolideringsprocess.

Konstnärer som Andrés Carranza, Rocío Con, Marco Guevara, José Alberto Hernández, Federico Herrero, Lucía Madríz, Nadia Mendoza och Guillermo Tovar är exempel på en grupp nyfikna konstnärer med fräcka och varierade förslag. Det är som om Herrero grep in i ett av kulturdepar-tamentets sanatorier, Ungdom och Sport och la Mendoza presenterar en ironisk vision av det ikoniska konsumtionssamhället.

Den museografiska designen av EX3 innebar en stor utmaning. Den stora variationen av verk och deras karakteristika gjorde det svårt att placera ut dem i MADC:s fyra salar. Det utrymme som varje konstnär fick respekterades, vilket gav varje verk andningsrum och innebar att dess placering blev harmonisk och inte stod ut från andra verk i salarna.

Det är tveklöst att konsten i vårt latinamerikanska sammanhang återfår en allt mer kritisk funktion och som intresserar sig för betydelser. I EX3, får teorin en privilegierad plats och konstforskningen räddar betydelsen av åskådarnas mottagning av konstnärens funktion och den historisk-kritiska reflektionen. En sådan visning är ett positivt tecken på att den costarikanska konsten inte har stagnerat. Å ena sidan tillåter de nya teknologierna och de lättnader som kommunikationsmedierna erbjuder, konstnärerna att vara välinformerade om vad som händer i resten av världen och att undersöka vilka konstnärliga tendenser som efterfrågas. Å andra sidan, en mycket viktig punkt, undviker den costaricanska konstnären att följa mönster förutbestämda av antingen modet eller dikterade av marknaden, och uttrycker istället sin känsla på det mest oberoende sätt. Den costaricanska konsten från slutet av millenniet har likartade drag som i andra länder, även om verken är mer intima och detta skiljer dem från resten.

Costa Rica är ett privilegierat land jämfört med andra centralamerikanska länder. Landet kan räkna med utrymme för att visa den stora publiken nutida konst. Här utbildar man åskådarna, man hjälper dem att öppna sinnena till ett bredare panorama av det som är konst i allmänhet, utan att påtvinga några kriterier; det är helt enkelt ett alternativ för att stimulera nyfikenheten och det befrämjar förhållandet mellan publik och nutida konst på ett mer flytande sätt.

(Översättning: Lorena Acevedo)