Odense Festivalen I skuggan av terror Hans T Sternudd* |
The Subtle Body |
Vissa ögonblick etsar sig för evigt in i vårt medvetande. Informationssamhället utvidgar horisonten och bilderna av det brinnande parlamentet i Chile, napalmbombade barn och avrättningar i Vietnam tar plats i vårt minne. Till dessa sällar sig nu bilderna av flygplanen som störtar in i World Trade Centre. Vi ser dem om och om igen på CNN, vi letar upp filmsekvenserna på Internet och klickar envist på repeat, som om vi aldrig får nog. Ändlöst dödliga och vackra explosioner, vi har sett dem förr i Die Hard 1, 2 eller 3 (men var är Bruce Willis när han som bäst behövs). Som vattendelare i en brusande flod delar de in tiden i ett före och ett efter. Vi kan tala om exakt var vi befann oss när nyheten nådde oss. |
Publiken på den tredje Per-formancefestivalen i Odense (10 - 14 september), drabbades av nyheten i ett av dessa ögonblick när konsten och livet för ett ögonblick löper i samma spår. Efter den franske artisten Jean Dupuys Maciunas Flag reste sig en kvinna upp och berättade om vad som kablats ut över världen under tiden som föreställningen pågick. Maciunas Flag är ett verk för flera röster och språk som behandlar förbrytelser mot mänskligheten genom historien. En kör som sakligt och simultant räknar upp folkmordens statistik, en mässa där orden flätas sammanflätas, överlappar varandra tills det enda som kan uppfattas är siffror, procentsatser. KUBLAI KHAN MASSACRES 10% IN NEAR EAST SPAIN MASSACRES 10% OF AMERICAN INDIANS JOSEPH STALIN MASSACRES 5% OF RUSSIANS NAZIS MASSACRES 5% OF OCCUPIED EUROPEANS AND 75% OF EUROPEAN JEWS U. S. A. MASSACRES 6,5% OF SOUTH VIETNAMESE & 75% OF AMERICAN INDIANS. Dupuys verk bygger på ett arbete av George Maciunas, grundaren av den internationella konstgruppen Fluxus på 1960-talet. Fluxus betyder ständig förändring och gruppen sökte alternativa uttryck, ibland uppfattad som antikonst, påminnande om dadaisternas subversiva formspråk. |
The four faces of Willem de Ridder |
Men can't fly, they levitate |
Frågan man ställde sig inför festivalen i Odense, som mönstrat ett stort antal av de ursprungliga Fluxusartisterna, var om de gamla avantgardehjältarna följt med i tidens flöde eller om de strandat någonstans längs vägen. Är Fluxus relevant idag? Kan deras angrepp på värdhierarkierna inom konsten, ofta iscensatta i form av events, fortfarande uppröra? Eventet, en uppfinning av den amerikanske konstnären George Brecht, är korta minimalistiskt reducerade föreställningar (ibland endast 30 sekunder långa) uppbyggda av en enkel handling.
Fluxus roade sig med att desarmera de konstmusikaliska scenkonventionerna genom att, propert klädda och med stort allvar, ta sig an uppgiften att såga sönder en flygel, spika fast dess tangenter och liknande. Ljudet av vatten droppande ner i en hink eller smattret från leksakspistoler var musik. Allt var konst, eftersom världen, historien och Gud signerats av Ben Vautier. Under slutet av 1900-talet tilldrog sig Fluxus förnyat intresse och gruppen har kommit att besätta sin självklara plats i den samtida konstens historia. Deras arbeten, vars kärna var en kritik av det härskande språket och logiska tänkandet, har (att döma av alla uppträdanden gruppen gjort under det senaste decenniet) fallit många postmoderna curatorer på läppen. |
Ben Vautier: I don't know what to do
Påfallande mycket av Fluxusartisternas samtida verk saknade dock angelägenhetsgrad, bärande element var ofta texten (visserligen i en dekonstruerande kontext, som sedvanligt är inom amerikansk konst idag) och inspelade videosekvenser. Föreställningarna kunde anta karaktären av videovisningar, som i Willem de Ridders The Four Faces of Willem de Ridder, med artisten sittande stilla på scenen, vänd från publiken. Enkel teknik, närvaro och ett amatörmässigt agerande (Fluxus tidigare signum) har ersatts av professionella artister med avancerad teknik. I de fall där artisterna återvände till eventet, som i Ben Vauitiers potpurri I Don't Know What To Do, vilket utformades som en Hit Parade av hans personliga favorit, så stod det dock klart varför denna rörelse gått till historien. Vauitiers genomförde en fantastisk show, utan den pretentiösa prägel som tyngt många av hans kollegors föreställningar under veckan. Eventet har en lätthet, flyktighet och en bedårande charm, utan stora åthävor punkteras uppblåsthet och seriositet. Eventens antiauktoritära anslag kan ibland uppvisa ett studentikost drag, men på grund av att det finns en grundläggande seriös underton i dessa verk (en uppfattning att man genom uppförandet av vardagliga handlingar och ljud kan skärpa sina sinnen för vardagens konstnärliga potential), hindras gruppens arbeten från att förvandlas till ren fars. Dr. Hanna Higgins talade i sitt föredrag om Fluxus, Fluxus across the Sensory, om hur gruppen ofta arbetade med att stimulera alla sinnen i sina verk, även de som i vår kultur hamnar långt ner på skalan i hierarkin av sinnen (där synen intar första plats med dess visuella uttryck, därefter följer hörseln - musik och längst ner smaken - kokkonst). Higgins exemplifierade med Ben Pattersons Lick Event, ett event bestående av att en naken kvinnan sprutas ner med vispgrädde och sedan slickas ren, det vill säga ett verk där smak-, doft- och känselsinnen är involverade. |
Knitt and Purl |
Violence no more |
Odensefestivalen hade samlat ett sextiotal artister som framförde nästan fyrtio före-ställningar. Förutom den ovan nämnda historiska Fluxussektionen fanns en sektion med konstnärer hemmahörande utanför Occidenten, en med inriktning på musik och en heterogen avdelning med unga artister. Föreställningarnas karaktär skiftade, det framfördes tablåliknande akter (pågående skeenden utan utveckling eller förändring) till exempel den danske artisten Karl-Christian Geleff som satt och stickade stora tröjor av stålull, rituella arbeten i form av den indonesiska konstnären Arahmaianas Violence No More och rena dansföreställningar av Ingrid Kristensen & Co. |
Bland ljusglimtarna fann man den kinesiske artisten Ma Liuming, i sin Fen-Ma Liuming in Odense lyckas han vända problemet med det hämningslösa fotograferandet som ofta dränker performanceframträdanden till sin fördel (det bländande ljuset från otaliga blixtar lyser upp varje mörklagd scen och ingen tystnad går att frammana utan blippande och rasslande från de entusiastiska fotograferna). Mas föreställning utformades som ett fototillfälle, publiken erbjöds en möjlighet att låta sig bli fotograferad tillsammans med den totalt nakne konstnären. Passivt låter han sig brukas hur som helst, ett utnyttjande som under Odenseföreställningen kunde få sadistiska undertoner och förde tankarna till Marina Abramovic's Rhythm 0 (1974). Mas verk reser frågor om representation och får publiken att interagera, i själva verket utföra hela föreställningen själv. I en av de mer minnesvärda föreställningarna, Subbtle Body Performance utnyttjade den svenska konstnären Eva Maria Larsson det olfaktiska sinnet tillfullo, (i mycket högre grad än i Fluxusgruppens föreställningar). Doften av rosor och bränd salvia fyllde lokalen i en performance som kan beskrivas som ett rituellt hyllande av den kvinnliga kroppen, men som räddades undan att förvandlas till ren "new-age kitsch" tack vare Larssons starka scennärvaro och integritet (något som tyvärr inte utmärkte alla föreställningarna under festivalen). |
performanceartister. Presentationen av en utsatt kännande kropp kan fungera som ett ställföreträdande sinnligt organ för åskådaren. En kropp förmedlande upplevelser genom sin blotta närvaro. I festivalens kontext finns det få möjligheter att sticka ut eller utmana eftersom publiken ofta består av connaisseurer som redan sett allt. Ändå är dessa forum viktiga, med sina redovisningar av den aktuella scenen, där historiska paralleller kan dras och samtal föras. Men det går inte att förändra världen från en inomkonstnärlig position.
De en gång så provokativa och nyskapande uttrycken infogas snabbt i en konstnärlig kanon och desarmeras. Utanför dessa murar finns det kanske möjligheter, på gator och torg i mötet med en nyfiken publik. Yuan Mor'o Ocampo från Filippinerna kunde vittna om den kraft och det subversiva intryck som PIPAF (Philippine International Performance Art Festival) gjorde 1999 i Manilla, med illegala föreställningar på gator och torg, vilka ledde till trakasserier från polis och militär. På grund av det svåra läge som rådde i Filippinerna så såg vi det som vår uppgift att befinna oss bland folket, delta i gatans parlament, berättade Ocampo. Än finns det hopp: Gampanan: - Just do it! (Översättning: Jorge Angel & Ximena Narea) |
Box 760, 220 07 Lund - SWEDEN
Tel/Fax: +46 (46) 15 93 07
E-mail: heterogenesis@heterogenesis.com