Poesía visual
o
juego de las definiciones

César Reglero

 

Om vi placerar oss i början på 1900-talet och blickar ut mot 2000-talet så kan vi, med detta perspektiv, se ett panorama som hjälper oss att förstå den experimentella poesins fenomen, speciellt i förhållande till konstens utveckling i allmänhet. Vi kommer att placera oss till en början i en tid då det inte var tillräckligt att dominera en konstdisciplin med en uttrycklig teknik. Det räckte inte heller att vara budbärare för den kulturella traditionen. I och med inträdet i 1900-talet accelereras de kreativa processerna som baseras på den konstanta innovationen, som ökningen av den konceptuella karaktären i den konstnärliga dimensionen. Konsten riktar sig direkt till intellektet, till sinnena eller till själen.

Det är sant att konstverket behöver betraktaren för att kunna sluta sin expressiva cirkel, men aldrig förr har konstnären behövt söka mottagarens komplexitet så uttryckligen. På så sätt är den experimentella poesin i allmänhet, och den visuella i synnerhet, uttryckliga symboler för skaparens deltagande. Denne söker efter ett magiskt fusionsögonblick, en mötespunkt i vilken sinnenas explosion skapas när man förbinder den enas insikt med den andras känslighet.


Visuell poesi och Mail Art

Rafael de Cózar placerar den visuella poesins ursprung på 400-talet f. Kr. Och han dokumenterar detta med konstnärliga produktioner, där konsten inte bara är vacker som det den representerar utan för vad den är i sig själv. Cózar visar oss hur vi från det avlägsna förgångna stöter ihop med verk som undanröjer all referens till verkligheten i sökandet efter komplexiteten och leken med åskådaren genom det konceptuella. Men det är från och med 1960-talet, den avgörande tidpunkten för brytningen med den akademiska världen, som den visuella poesin slår sig fram som autonomisk verklighet och får en autentisk specifik tyngd inom ett kulturellt komplext panorama, allt mer interdisciplinärt. 60-talet lanserar inte enbart tiden för den visuella poesin, utan även Mail Arts, och båda processer har många gemensamma beröringspunkter. Båda söker bryta med etablissemanget, speciellt med de konventionella konstriktningarna, för att fördjupa konstens mest kommunikativa aspekter, genom att belönaa de kreativa och löjliga aspekterna inom akademiska och kommersiella frågeställningar. Det är därför inte konstigt att det frinns ett överflöd av visuella poeter som rör sig flytande och dynamiskt inom Mail Art.

Den konstnärliga korrespondensen föds i det ögonblick en kreativ konstnär önskar kommunicera med ett eget språk, och utbyter meddelanden som söker påverka mottagarens näthinna, och föreslår nya kommunikationskoder. Egentligen kunde detta redan ha hänt under assyriernas eller egyptiernas tid; dock får inte Mail Art sin nuvarande dimension som attityd inom konsten förrän under 1960-talet; i en process som Ray Johnson initierar i sitt kända “copy and pass”, och som kulminerar i en rad interna oskrivna regler men uttryckligen accepterade av alla:

Ej kommersialisering
Ej urval
Ej censur

På detta sätt vi finner oss stå inför ett ställningstagande inom konsten, som bryter med den traditionella konstnärens alla mystifierings- och upphöjdhetsscheman, och banar väg för kreativitetens potential, medfödd hos varje människa. På samma sätt som Mail Art bör söka efter sina omedelbara källor i dadaismen och futurismen, så finner den visuella poesin sina i kreativiteten och ordet inom annan avant-gardism.

Fernando Millán1 placerar uppkomsten av den visuella poesin i Spanien på ett väldigt precist sätt, som en autonom konstgenre 1965. I den sena efterkrigstiden av markerad auktoritet stred de sociala experimenten och kritiken för att uttrycka sig i konceptuella och symboliska former. Man beskriver vissa personer som föregångare och initiativtagare till den nya genren, bland dem, Julio Campal, Angel Crespo, Joan Brossa, Gullén Didadot, Felipe Bosso, López Gradolí, Fernando Millán och kollektiven ZAJ och N.O.

Och nyligen fann vi emblematiska figurer: Angela Serna, Felipe Muriel, Xavier Canals, J. M. Calleja, Juan López de Ael, Gustavo Vega, Pablo del Barco, Ibirico, Nel Amaro, José Luis Campal, Antonio Gómez, Chema Madoz, Bartolomé Ferrando, Agustín Calvo för att nämna några som genom sin mångfasetterade karaktär och sitt förhållande till andra rörelser som body art, video art och andra konstnärliga former som happenning, utmärker de konstnärliga eller performatiska aktionerna. Och från detta multidisciplinära sammansättning föds strömningar som mynnar ut i poem-objekt, ljudpoesi, aktionspoesi, kalligrafiska poem, m. m.


Visuell poesi och sammansmältning

Mitt i den cybertekniska eran definieras den visuella poesin som en ironiskdiskursiv genre, som Blanca Millán2 presenterar den, det vill säga, en genre som blandar samman konst och litteratur i en skrift utan diskurs. Men de absoluta definitionerna brukar inte vara giltiga, framförallt på grund av svårigheten att bestämma de “interkonstnärliga” gränserna. Det finns två exempel på visuella poeter som för mig utgör paradigm: Guillermo Marín och Manuel Calvarro. Båda rent kreativa. För dem är det omöjligt att begränsa sig till något som helst fördefinierat schema. Båda är superba visuella poeter, men de planerar och flyter ovanför den visuella dikten utan att kunna uppehålla sig i varken denna eller någon annan genre. Kreativiteten är för dem en okontrollerbar kraft som inte tillåter begränsningar och, icke desto mindre, vill jag upprepa, är de superba visuella poeter.

Det verkar vara tveklöst att den visuella poesin föds med en universell själ och som en konsekvens av detta blir definitionerna överflödiga. För att förstå denna typ av grafisk poesi finns det inte ett bättre sätt än att se visuell poesi. Men som vid oräkneliga tillfällen är orden nödvändiga, speciellt för att lära känna poetens känsla eller upptäcka diktens slughet; jag citerar några fragment från upplagan som producerades av “Phayum”, editerad av José Carlos Beltrán och MªJesús Montía, “Poéticas Visuales” (Visuell Poetik)3. I denna upplaga ombads de visuella poeterna att definiera den visuella poesin.

SANTIAGO AGUADED…//…Den visuella poesin är något utöver poesi, den visuella komponenten bör dominera men inte enbart begränsas till det visuella, det är något som blandas och ger plats åt något nytt.
FRANCISCO ALISEDA…//…Det är ett komplext och mångtydigt medium där orden och formerna enas. Ett mestisspråk, ett experimentellt språk. En sökare efter poetiska ekon som om formen vore full av en innebörd vi inte lyckas finna.
JULIÁN ALONSO…//… Det är viktigt med åskådarens samarbete som antingen ger verket en innebörd eller annullerar det.
NEL AMARO…//…Brossa “fick upp mina ögon” och samtliga sinnen. I fortsättningen är “allt” visuell poesi för mig.
JOSÉ CARLOS BELTRÁN…//…Spegeln till hela mitt jag.
PABLO DEL BARCO…//… Den visuella poesin har det oändligas dimension: poesi som man genom att se utan att titta betraktas utan den omedelbara önskan att se.
XAVIER FORES…//… Det viktiga är idén. Dikten består av utforskningen av idéerna.
JOAQUÍN GÓMEZ…//…Sammanfattningsvis och kortfattat: visuell poesi är den känsla som en vit person och en svart person får när de står mitt emot varandra: den svarta tror sig vara vit och den vita tror sig vara svart.
ANTONIO GÓMEZ…//… Antingen ger den dig ett värde eller inte, men resonera inte. Försök inte.
PEDRO GONZALVEZ…//… En transformation av symbol-tecknet till ett genomträngligt alfabetet för att läsas av enheten hjärna-hjärta.
BELÉN JUAREZ…//… Det är verbets tystnad inte uttryckt med ord.
ALFONSO LÓPEZ…//… Poesin läses inte längre, den ses, genom att den musikaliska rytmen ersätts med det visuella.
JUAN LÓPEZ DE AEL…//…Den visuella poesin försöker uttrycka det magiska ögonblicket då två eller fler uttrycksformer smälter samman.
JESÚS MAESTRO…//… Den visuella dikten är inte ordets domän utan näthinnans.
RAFAEL MARÍN…//… Det ögonblickliga blixtnedslaget är den visuella poesins essens.
ISABEL JOVER…//… Det är poesins konst att avslöja tingen och ge dem ett konstnärligt patent.
HECTOR MONTES…//… Visuell poesi är att leka Gud.
MªJESUS MONTÍA…//… Det är det som jag tycker så mycket om.
ANTONIO ORIHUELA…//… Jag uppfattar den poetiska kreationen som ett utövande som är avsett att reflektera den osynliga verkligheten utifrån det konstruerade synliga idealet.
NIEVES SALVADOR…//… Ordlöst. Att tala med ögonen.
GUSTAVO VEGA…//… Poetisk kreation baserad på visuella resurser.

I dessa fragment kan man uppskatta svårigheten att förvandla poetens känslor till ord; därför tycker vi att det är intressant att ha fragment från en annan visuell poet, Guillermo Marín4, som lämnade några av dess rader till den visuella poesin i sin “Cante a las 40”.
Den visuella poesin är:
…en medicin mot idioti
…en bilds dygd
…en sekunds symfoni som hörs under ett helt liv
…ett musikens eko-krik
…när skönheten har ord över
…en bild som fångar musik åt dikten
…en känslas röntgen
…ett stöd för metaforerna
…en utklädd dikt
…en lyrisk paradox av det synliga
Genom dessa rader till den visuella poesin uttrycker Marín den starka känslorörelse som provocerar den kreativa akten, diktens tillblivelse. Det är intressant på grund av sin direkta karaktär, knappt sållad av förnuftet. Det är spontana, drömlika och magiska definitioner, som vi har nytta av för att inte definiera det som utan tvivel är odefinierbart och som Angela Serna5 placerar i en alternativ terräng, på den expressiva blandningens plats: en gränsutmanande konst, en blandning av expressiva fält i jakten på ett universellt språk.



(Översättning. Lorena Acevedo)