La escultura fue la disciplina artística que históricamente ocupó el espacio público como monumento. A través de ella, el poder político de tumo se encargó de publicitarse ante los ciudadanos, destacando sus victorias militares, las conquistas de nuevos territorios y los logros de su nación. También dejando un registro histórico e inmortal de la grandeza del rey, emperador o gobernante.

Pero estas obras perdieron su lugar en el espacio urbano a finales del siglo XIX, tal como señaló Rossalind Krauss en su articulo “La escultura en el campo expandido”. Se transformaron en nómadas, auto-referenciales y de pequeño formato. Nació así una nueva escultura, independizada del monumento y convertida en obra de arte, que permitió a los artistas exponer en salones o museos.
Al comenzar la década del ’60, se produjo otro cambio importante en la disciplina. Muchos artistas entendieron que, dentro de las galerías, sus obras solo llegaban a grupos minoritarios. Comenzaron a buscar nuevas posibilidades y un público diferente, emplazando sus obras fuera de las salas y recuperando el espacio urbano - revirtiendo así el proceso-, pero con una intencionalidad muy diferente al monumento.

De estas expresiones surgió el denominado “arte público”, el cual fue adquiriendo diferentes características. Por un lado encontramos aquellas propuestas de esculturas de carácter monumental, de emplazamiento permanente, que buscan relacionarse con la ciudad y sus habitantes. Otra de las posibilidades de arte urbano son aquellas grandes esculturas ornamentales, que pretenden decorar plazas, paseos o ingresos a importantes edificios. Un tercer agrupamiento, propio de finales de los ’60 y principios de los ’70, lo componen los trabajos del land-art, movimiento que en realidad se alejó tanto de la sala de exposiciones como del espectador.

El cuarto modelo de arte público es aquel que trata de producir acciones rápidas, con mensajes más directos para que sean comprendidos por un público no especializado, generalmente obras efímeras que intervienen sobre el espacio urbano, con mensajes de contenido social y político.

Este arte político callejero, que a finales de los ’60 manifestó la preocupación por la conservación del medio ambiente, fue utilizado por otros artistas con la finalidad de generar conciencia, en la sociedad, de las barbaries producidas por gobiernos y grupos de poder económico.

En Latinoamérica, estas experiencias urbanas fueron fuertemente combatidas por las dictaduras militares, desapareciendo por años de las calles. Pero, con la llegada de la democracia en los ’80, este arte fue recuperando nuevamente su lugar. Surgieron de esta manera muchos artistas y grupos que utilizan el espacio público para realizar sus obras.

Uno de ellos es “Pobres Diablos” quien comenzó a producir sus acciones en el año 2002. Según sus palabras “... la profunda crisis Institucional que atraviesa Argentina, prepara el campo de acción para Pobres Diablos. Somos un grupo de arte urbano que trabaja mediante Intervenciones efímeras, abordando problemáticas sociopolíticas. Nuestro arte es de tinte contestatario y se declara en oposición al pervertido circuito oficial de distribución artística”.

Skulpturen var den disciplin som historiskt tog plats i det offentliga rummet i form av monument. Genom den gjorde den rådande politiska makten propaganda för sig själv inför medborgarna. Den förhärligade sina militära segrar, erövringen av nya territorier och nationens landvinningar. Propagandan lämnade också ett evigt avtryck av kungens, kejsarens eller regentens storhet i historien.

Men dessa verk förlorade sin plats i stadens rum i slutet på 1800-talet, såsom Rossalind Krauss påpekade i sin artikel ”La escultura en el campo expandido”. De förvandlades till nomadiska, självrefererande och småskaliga verk. På så sätt föddes den nya skulpturen. Den frigjorde sig från monumentet och förvandlades till konstverk, vilket tillät konstnärerna att ställa ut sina alster i salonger eller museer.

I början på 60-talet, ägde en annan viktig förändring rum inom disciplinen. Många konstnärer insåg att deras verk enbart skulle nå ut till minoritetsgrupper om de begränsade sig till gallerierna. De började söka nya möjligheter och en annorlunda publik, och de placerade sina verk utanför utställningslokalerna. De återerövrade stadsrummet och processen återgick till sitt ursprungliga tillstånd, fast med helt andra avsikter än monumentets.

Utifrån dessa uttryck uppstod den s.k. ”offentliga konsten”, vilken utvecklade vissa särdrag. Å ena sidan har vi monumentala skulpturer av permanent placering som försöker etablera ett förhållande till staden och dess invånare. Andra av stadskonstens möjligheter utforskas av stora ornamentala skulpturer som syftar till att utsmyckaA torg, gågator eller viktiga byggnaders entréer. En tredje grupp av skulpturer, kännetecknande för slutet av 60- och början på 70-talen, utgörs av land-art verken. I själva verket tog denna rörelse avstånd både från utställningslokalen och från åskådaren.

Den fjärde modellen av offentlig konst är den som försöker åstadkomma snabba aktioner, med mer direkta budskap ämnade att bli förstådda av en icke-specialiserad publik, i regel genom efemära verk som gör ingrepp i stadsrummet med budskap av socialt och politiskt innehåll.

Den politiska gatukonsten, som i slutet på 60-talet uttryckte oron inför miljöförstörelsen, användes av andra konstnärer med syftet att skapa medvetande om regeringarnas och de ekonomiska makteliternas illgärningar i samhället.

I Latinamerika bekämpades dessa experiment i stadskonst hårt av militära diktaturer, vilket ledde till att de i åratal försvann från gatorna. Men med demokratins återkomst på 80-talet återtog denna konstform sin plats. På så sätt dök många konstnärer upp som använder sig av stadsrummet för sina verk.

En av dessa är ”Stackars Satar” som började producera sina aktioner 2002. I deras egna ord förbereder ”… den djupa institutionella kris som Argentina går igenom… Stackars Satars verksamhetsfält. Vi är en grupp av stadskonstnärer som arbetar genom efemära ingrepp och som behandlar sociopolitiska frågeställningar. Vår konst har en karaktär av protest och förklarar sig i opposition till det korrumperade officiella systemet för distributionen av konst.”

“LE, VI HÅLLER PÅ ATT FILMA ERr”

"SONRÍA, LO ESTAMOS FILMANDO"

StUMMa Rop