JUAN CARLOS PIÑEYRO

Uruguay

             
	     Lienzo donde las aguas trazan límites transitorios de luz
 
trayendo a la memoria pinturas abandonadas 
en otra realidad
casa hundida en el turbulento río de Heráclito
cuando las aves de Juno almorzaban 
migajas del mandamás
entre dos mares, débil línea por la que avanzas
cuando la espada del día forja barcas aprisionadas 
contra un muelle espectral
mástil que no reconocen las cuencas 
atrapadas en el instante del regreso, 
en el graznido de los gavinotes, 
en los pasos hollando espacios de la sinrazón
entre cascada de luces por un sendero nevado
te horada lo efímero cuando
diciembre tendido en el lago rescata
una chispa encendida en la niñez
en multitud de imágenes, desdoblada 
en la ceremonia del día, tu mirada
y sólo tuya la elección cotidiana de ser
a las cuatro de la tarde, a las cuatro,
y un segundo, de la tarde
 

esos pescadores a la orilla del lago tuyos son

tuyo el leve balanceo de las barcas

el cisne viudo, un guante

de niña perdido entre arándanos azules

la ternura curiosa de dos ancianos

y aquellas nubes anunciando lluvia,

queriendo retornar a su origen

 

un café se deja beber por un

florista aburrido

huelgan clientes en la pescadería ambulante

serenos pensamientos acompañan paseantes sabatinos

sucesos de la mañana escudriñan al anciano

apoyado en su bastón

mas allá un arco de piedra besa el agua de la fuente

desde un lecho blanco vienes

un toro semiescondido veló tu sueño, fuiste

galope desgarrándose en ardientes túneles de la noche

cuando el fuego se hizo cargo de las riendas

antes de partir cubriste de cenizas las astas del vigilante

y ahora vas sobre una flauta de piedras y nenúfares

hacia el espacio donde los fresnos dan frutos

bajo el aliento de Odín
 

 

Målarduk där vattnet tecknar förgängliga gränser av ljus

erinrar om tavlor som lämnats kvar

i en annan verklighet:

hus nedsjunket i Herakleitos strömmande flod

medan Junos fåglar lunchade

på generalernas matrester

mellan två hav, en tunn linje där du går fram

när dagens svärd smider

båtar som fjättrats vid spöklik kaj

mast oigenkännlig för din blick

fångad i återkomstens stund,

i måsungars kraxande,

i stegen som beträder oförnuftets rum
 
i en kaskad av ljus på en igensnöad stig
genomsållas du av det förgängliga när
december vilande i sjön fångar upp
en gnista som tändes i barndomen
i en ström av bilder, utbredd
över dagens händelser, din blick
och bara ditt det dagliga valet att finnas till
klockan fyra på eftermiddagen, klockan fyra
och en sekund, på eftermiddagen
 
dessa fiskare på sjöns strand är dina
din är båtarnas mjuka gungning
den ensamma svanen, en vante
som någon flicka tappat bland blåbären
den nyfikna ömheten hos de båda gamlingarna
och molnen däruppe som förebådar regn,
önskar återvända till sitt ursprung

 

en kopp kaffe låter sig intas av en
uttråkad blomsterhandlare
kunderna går och drar vid saluståndet för fisk
stilla tankar slår följe med lördagsflanörer
morgonens händelser skärskådar gamlingen
stödd på sin käpp
längre bort kysser ett stenvalv fontänens vatten
du kommer från en vit bädd
en till hälften dold tjur vakade över din sömn, du var
en galopp som for fram genom nattens brännheta tunnlar
när elden tog över tömmarna
innan du gav dig av täckte du väktarens horn med aska
och nu går du på en flöjt av stenar och näckrosor
mot den plats där askarna bär frukt
under Odens andedräkt
 
Traducción/Översättning: Manni Kössler y/och Anders Cullhed