En bit av Anderna i Sverige
En gest av tacksamhet från Chiles folk till det svenska folket


*Ximena Narea




Francisco Gazitúa: Cordillera de Los Andes
Höjd: 9,6 m, Läng: 4,5 m (vikt: ca 12 ton)
Humlagården, Stockholm


Cordillera de Los Andes
Med ambassadören José Goñi
Med Santiago Larrain från Chiles Utrikes Ministeriet
Bilder från invigningsceremonin


Cordillera de Los Andes

Bergskedjan Anderna är ett av den amerikanska kontinentens mest framträdande naturliga drag och dess konstanta närvaro i det chilenska landskapet gör att den blir en del av folkets identitet. Den åttonde juni invigdes skulpturen «Cordillera de los Andes» gjord av den chilenske konstnären Francisco Gazitúa i Humlegården i Stockholm. Skulpturen är en symbol för den tacksamhet och den vänskap som det chilenska folket känner för det svenska folkets solidaritet och generositet under de svåra tiderna av militärdiktatur. Under invigningsceremonin deltog Chiles ambassadör i Sverige, José Goñi, Stockholms kommunfullmäktigens ordförande Axel Wennerholm, Ingela Tahlén, socialminister, som representant för den svenska regeringen, skådespelerskan Bibi Andersson, som läste dikter av Gabriela Mistral och Pablo Neruda tillsammans med M. Eugenia Cavieres, representanten för Chiles utbildningsministerium Claudio di Girólamo, ansvarig för kulturella frågor vid Chiles Utrikesdepartement, ambassadören Santiago Larraín och, förstås, skulpturens upphovsman Francisco Gazitúa.

Chilenare och andra latinamerikaner började komma till Sverige år 1973, när den dåvarande svenska ambassadören i Chile, Harald Edelstam aktivt deltog i räddningen av politiska fångar från Nationalstadion i Santiago, och på så sätt banade väg för tusentals chilenare att skaffa asyl i detta fjärran land. Idag är antalet latinamerikaner i Sverige omkring femtio tusen, av vilka trettio tusen är av chilenskt ursprung. Under många år måste exilchilenarna stå ut med de chilenska ambassadernas och konsulaternas arrogans och förmynderier. Den här obehagliga situationen ändrades efter det demokratiska genombrottet i Chile, och under sin tjänsteperiod etablerade Goñi ett vänskapligt och nära förhållande till exilchilenarna i Sverige. Goñi, själv flykting i Sverige (1980-81) och senare kommersiell attaché under Skulpturenperioden 1990-93, avslutar sin tjänst i landet med invigningen av skulpturen Cordillera de Chile, med vilken vi chilenare och latinamerikaner känner oss identifierade. Detta är det första tacksamhetsbeviset från vår kontinent till det svenska folket och jag anser att initiativet bör uppmärksammas i hela dess vikt.



Stenen kommer från Cajón del Maipo (i huvudstadsregionen), ett stenbrottsområde där konstnären bor. I verkets framställande deltog, förutom konstnären, tre stenhuggare: «Jag lever i ett stenbrott, och den där stenen kom från min tomt. Jag valde stenen, och med mina stenhuggarkamrater högg vi stenen och arbetade praktiskt taget två år i följd med den. Idén var att denna sten under de här två åren skulle suga i sig våra känslor och tankar. Två år mitt i dammet, under vilka vi drog ut stenens inre samtidigt som vi stoppade in hela Chile, med alla dess förhoppningar, drömmar och, man skulle kunna säga, inspirerad eller driven fram av våra diktare», berättar konstnären.

I verket möts flera olika intressanta koncept, samtidigt som det väcker olika associationer beroende på betraktaren. Tanken på att bearbeta en bit sten från det mest signifikativa elementet i Chiles geografi är mycket lyckad eftersom Chile på så sätt ger en bit av Chile i present till Sverige: «När man berättade för mig om projektets idé, tänkte jag, låt oss ta med oss det enda som är fullständigt oskyldigt i Chile och som har varit en inspirationskälla för Gabriela Mistral och Pablo Neruda, två stora diktare som för några år sedan kom till detta torg: Los Andes bergskedjan. Diktarna är de människor som driver fram länderna. Jag var många år i England på «Pinochet-stipendiet» och upplevde hur Shakespeare var det engelska folkets själ. Samma sak händer på Kuba med Martí, man dricker vatten med Martí. Jag tror att ungefär samma sak händer med Mistral och Neruda i vårt land» förklarar Gazitúa.

Bergskedjans betydelse för chilenarna är obestridd. Hur kan man koppla ihop den med ett tecken av tacksamhet? Gazitúa pratar också om «återseende» som koncept, men trots detta, är det lite svårt att göra kopplingen till den här konkreta situationen, särskilt med tanke på de involverade parterna och på motivet. Subjekten är det chilenska folket och det svenska folket, trots att skulpturen formellt är «en donation från Chiles regering till Staden Stockholm», enligt inbjudningskortet. Motivet är tacksamheten för det svenska folkets solidaritet och vänskap till det chilenska folket, och mer konkret, gentemot den chilenska befolkningen som bor i Sverige, som generöst togs emot av detta land och till vilken ambassadören tillhör.

Ett «återseende» mellan dessa två länder skulle kunna ses som konsekvensen av en distansering mellan dem, grundad i den sympati som Sverige visade för regeringsmotståndarna till Chiles regering, och ett senare närmande pga av ett regeringsbyte som senare tackar för dessa sympatier. Det vill säga, att anledningen till distanseringen också är anledningen till närmandet, Chile tar initiativet och Sverige accepterar gesten. «Återseende» skulle också äga rum mellan Chile och chilenarna i detta land, men dessa är inte subjekt i den här historien, utan motivet, den konkreta förevändningen som rättfärdigar verket. Trots detta, som ambassadören förklarar, var tanken att hitta ett element med vilket chilenarna och latinamerikanerna i Sverige kunde identifiera sig och något man kunde skänka som symbol till det svenska folket. Detta uppnås helt.



Men identifieringen av chilenarna och latinamerikanerna i Sverige med verket har en ännu större dimension. Granitblocket som har tagits hit från den «unga» kontinenten ligger ofarligt i skuggan av i princip obekanta träd, men som med tiden kommer att te sig bekanta. Sett från dess bredaste sidor liknar stenen ett jättedjur som vilar efter en lång resa; starkt och hermetiskt utifrån, men med spår som bjuder till närmande och utforskning inuti. På den smalaste delen, och den sida som skulle kunna tolkas som verkets front, kan man se två öppningar: En cirkelformig i den nedre delen och en avlång som sträcker till verkets översta del. Öppningarna i stenen är inte tillräckligt stora för att man ska kunna komma in i stenen, men de låter en se klippans inre, med en yta som är slät och vågig förutom några kanter och smala passager, öppningar som låter ljuset komma in.

«Skulpturen görs inifrån, att hugga in i stenen är en del av det skulptoriska språket; det är som bergskedjan, som utifrån har en viss yta, men som inuti är full av liv. Där finns gruvorna, bäckarna formas och vattnet rinner» förklarar konstnären.

På grund av dess form och det ställe där det har placerats associerar jag skulpturen med invandraren som kommer till en okänd kultur. I början främmande och instängd, både inåt och utåt; men steg för steg öppnar invandraren sig, ger sig till känna och börjar suga in omgivningens bilder. De röster som bergskedjan har i sitt inre väcker hos latinamerikanen minnen av en ursprunglig identitet som man lämnade för nästan tre decennier sedan, men som finns närvarande både i den vardagliga gesten, i kärlekens intimitet och vid de stora tillfällena. Dessa röster kan inte betyda samma sak för den svensken som närmar sig och lyssnar, eftersom dessa röster pratar ett okänt språk; men han eller hon kan känna igen ljud som är gemensamma med andra som bor här.




Med ambassadören José Goñi


Efter invigningsceremonin träffade vi Chiles ambassadör i Sverige, José Goñi. Vi ville veta mer om processen som utmynnade i installationen av skulpturen i Humlegården, i Stockholms hjärta och mitt emot den chilenska ambassaden.

Projektet började ta form för omkring två år sedan, berättar ambassadören: «Tanken var att verket skulle förena två faktorer: Å ena sidan skulle det vara ett tecken på vänskap gentemot svenskarna för all den solidaritet som de visade för vårt folk och för alla band av vänskap som har skapats under åren, å andra sidan ville vi att verket skulle innehålla ett element av identitet av chilenarna här i Sverige vilket så småningom kom att bli ett identitetselement som inbegrep alla latinamerikaner, ty Anderna sträcker sig längst hela kontinenten.»

Projektet gick vidare till olika instanser, både i Santiago och i Stockholm: «Jag började kontakta de svenska myndigheterna, framförallt kommunen och Kulturrådet. Samtidigt började jag utforska den estetiska tendensen bland de offentliga verken de sista 20 åren, och bland de 10 chilenska skulptörer som hade presenterat verk, var det Francisco Gazitúa som bäst passade in i denna tendens, » berättar Goñi, och fortsätter: «Sedan var frågan var vi skulle ställa skulpturen. Från början var min tanke att placera den så centralt som möjligt, trots att myndigheterna lutade åt ett bostadsområde någonstans i utkanterna, likt Södra Hammarby som är ett nytt bostadsområde där det inte finns några offentliga konstverk. Med Gazitúa besökte vi olika ställen, men tillslut hade vi två alternativ: Humlegårdsparken och Sankt Eriksplan, på ett ställe där man ville bygga ett torg och där det fanns en bilparkering. Enligt den två år gamla planen, skulle torget vara färdigt idag. Det var ett intressant alternativ, eftersom skulpturen skulle bli den centrala figuren i torget och därmed skulle jag försöka bryta med en svensk tradition, nämligen att inte ge utländska namn till gator och offentliga platser. Vi ville alltså namnge torget Plaza Chile. Senare upptäckte vi att byggnadsplanen hade försenats -än idag har man inte byggt färdigt- och på så sätt blev det enda alternativet Humlegården, som i alla fall var det jag tyckte mest om. Arbetet inbegrep skisser, projektioner och fotomontager; alla hindren övervanns och nu är skulpturen på plats.»

Projektet började sin utveckling med socialdemokrati i den lokala regeringen, men halvvägs var det val och oppositionen vann: «Det politiska skiftet innebar dock inga förändringar i projektet» avslutar den nöjda ambassadören.

José Goñi slutar sin tjänst som ambassadör i Sverige den 30 juni. Nästa mål för honom är Italien som ansvarig för den diplomatiska missionen. Vi önskar honom lycka till i hans nya uppgifter.




Med Santiago Larraín, från Chiles Utrikes Ministeriet

Santiago Larraín, tillsammans med Claudio di Girólamo (från Utbildnings- och Kulturministeriet), var de som hade till uppgift att promovera och driva fram projektet i Chile. Båda reste till Sverige för att närvara vid invigningen: «Ministeriet börjde att delta i projektet när det redan var igång. Sanningen är att när man inte kommer in från början är det lite svårt att engagera sig, eftersom det som inger energi och insikt om vilket värde projektet kan ha är att ha varit med från början. Men jag kommer ihåg när vi fick de första telefonsamtalen från Goñi och Gazitúa, » berättar Larraín.

Gazitúas verk är mycket känt i Chile, och det finns verk av honom på viktiga offentliga platser både i Chile och utomlands: «Gazitúa är idag Chiles bästa skulptör, om man bortser från Núñez, som bor i Holland. Han hade börjat arbeta i sten för flera år sedan, kanske inte med så monumentala verk som detta, men i samma stil: obearbetad sten på de, yttre yta och polerad inuti, en stil som ligger mycket nära den chilenska geografin.» förklarar Larraín, och minns: «Den första gången jag kom till Gazitúas ateljéer och såg hans verk, sade jag till honom att de påminde mig om el Canto-dalen. El Canto ligger nära Ovalle (norra Chile), ett mycket torrt område, där det lilla vatten som rinner har borrat sin väg igenom steniga berg och producerat imponerande former. Jag har alltid jämfört Gazitúas verk med saker som är mycket typiska för Chile, t. ex. Molinas Sju Koppar, som också är obearbetade utanför och mjuka, varma inuti, de har en själ som är mycket tilldragande. »

Kännedomen om Gazitúas verk, samt José Goñis entusiasm och kunskapen om var verket skulle placeras var tillräckliga anledningar för Larraín att engagera sig i projektet: «Olika detaljer förenades för att jag skulle vara med i projektet: Min uppskattning av Gazitúas verk, Goñis entusiasm och vissheten om var verket skulle placeras; för platsen är oerhörd viktig, framför allt för ett verk som detta, eftersom verkets placering avgör om det blir lyckt eller misslyckat. Det tredje aspektet var Sverige; vi vet vad detta land betyder för chilenarna. » avslutar han.




*Ximena Narea är konsthistoriker och konstkritiker

Översättning: Jorge Capelán

Bilder: Miguel Gabard




Bilder från invigningsceremonin


Från vänster till höger: Ingela Thalén (Socialminister),
Axel Wennerholm (Kommunfullmäktiges orförande), José Goñi (Chiles ambassadör i Sverige.

Upp till vänster: Konstnären Francisco Gazitúa och Axel Wennerholm
Ner till vänster: Musikgruppen Rucalí
Höger: M. Eugenia Caviedes och Bibi Andersson (skådespelerska - läste Mistral och Nerudas dikter)








Box 760, 220 07 Lund - SWEDEN
Tel/Fax: +46 (46) 15 93 07
E-mail: heterogenesis@heterogenesis.com