Att analysera problematiken i de olika koncept och verk som de deltagande konstnärerna har bidragit med, tror jag är någon annans uppgift. Jag önskar däremot kunna berätta lite om min erfarenhet som kurator från och med då jag fick möjligheten att skapa kontakt med detta äkta sociala och konstnärliga fenomen som Eventa utgör.

Jag tar som utgångspunkt den text som jag intet ont anande förberedde till presskonferensen den 9 juli i Uppsala men dit ingen av de inbjudna gästerna kom, till konstnärernas och kuratorernas stora förvåning. Drygt ett hundratal människor som på ett eller annat sätt har anknytning till kultur och konst i Uppsala hade vid ett flertal tillfällen blivit förvarnade om presskonferensen. Det var därför ett ögonblick av oförståelse stor frustration. Jag hade aldrig under mina mer än tretton år av arbete i branschen upplevt något liknande men jag tror samtidigt att detta vittnar om de enorma motsättningar som finns i det svenska samhället. Uppriktigt sagt och efter att ha övervägt detta «plantón» (att bli utlämnat som vi säger i mitt land), skulle det här inte ha förvånat oss men det är ändå svårt att acceptera när det gäller ett projekt där mer än 53 konstnärer från 23 olika länder, samt ett antal unga studenter i konst och historia från själva Uppsala deltar.

Nu måste jag återuppta tankarna från början för att kunna berätta för er om denna korta, på samma gång personliga och professionella upplevelse som jag hade i Uppsala.

För två år sedan hade jag möjligheten att närvara vid den fjärde upplagan av Eventa, motiverad av min gode vän och konstnär från Kanarieöarna, Francis Naranjo. Han påpekade intresset för ett internationellt projekt under privat initiativ som innebar en konstnärlig erfarenhet av speciell karaktär, vid sidan av de redan kända och erkända utställningsmekanismer som vi känner till. Då hade jag ett speciellt intresse för olika modeller i internationella konstmöten, biennaler osv. Jag hade tanken att utveckla ett seminarium med de olika konstnärligt ansvariga i diverse projekt för att analysera inte bara de typologier och kontexter som finns inom området utan också det faktum att dessa evenemang i världen ökar till antal. Under en vecka kunde jag samleva med konstnärer, kuratorer och organisatörer i den lilla byn Ekeby Qvarn, hjärtat av Eventa och utgångspunkten för Luciano Escanillas utopier. Han är den verklige mentorn i detta projekt, tillsammans med sin familj och sin lilla grupp av vänner och äventyrare. En ny och tacksam uppgift som växte fram ur en enorm, allmän entusiasm. Konstnärligt sett kunde jag märka ett större antal interventioner som väckte mitt intresse, framför allt hur varje konstnär presenterade sitt verk inom den teoretiska ram som biennalen hade förutbestämt och deras arbete i atypiska, okonventionella utrymmen vilket gav projektet ett större värde. Det var utrymmen fyllda av historia; naturen runt Ekeby Qvarn, floden Fyris, Gamla Uppsala och dess vikingagravar, fram till självaste historiska Uppsala och Stockholm också, där den spanske konstnären Oscar Mora placerade en videoinstallation i respektive centralstationer.
Härmed måste jag erkänna att från och med första ögonblicket då jag landade i Sverige -speciellt då i juni 1998- träffade jag en annorlunda verklighet än jag hade väntat mig. Såväl i Stockholm som i Uppsala började jag förstå att jag befann mig i ett utrymme, ett land som höll på att förändras till något nytt. Uppenbarligen höll en ny verklighet, ett nytt samhälle på att byggas upp. Ett samhälle som befann sig under en ständig beblandningsprocess där redan andra generationer till tusentals immigranter som Sverige tagit emot de senaste trettio åren, var aktörer. Naturligtvis är det första intryck man får det visuella och det auditiva med överfulla gator med folkgrupper av de mest varierande ursprung, många raser och språk, affärer, mat, namn, blandade ungdomsgrupper, latinska radioprogram, musik och olika referenser, allt under ett och samma tak. I den här kontexten kan man inte låta bli att bli nyfiken och börja fråga vännerna i Uppsala för att närmare lära känna denna nya svenska verklighet. Det är klart att man samtidigt kan upptäcka de motsättningar som denna förändring och förnyelse innebär, motsättningar som finns rotade i det gamla europeiska samhället och som Sverige inte kunnat undvika.

Det var på det här sättet som mitt intresse väcktes under denna första resa och det har utvecklats under en tvåårsperiod, som inbegripit sju resor till med sikte mot Eventa 5. Jag måste erkänna att det var den här kontexten som jag mötte under min första resa förenad med min fina vänskap med Luciano Escanilla som fick mig att till fullo delta i detta projekt. Då höll jag på att avsluta mitt arbete som biträdande direktör för Centro Atlántico de Arte Moderno i Las Palmas på Gran Canaria (Kanarieöarna) där jag hade arbetat för en period av drygt nio år, vilket utgjorde ett utmärkt tillfälle att med stort intresse och entusiasm påbörja ett sådant projekt som Eventa.

Under den första veckan i Ekeby Qvarn skedde det flera möten med Luciano Escanilla där han erbjöd mig möjligheten att vara med i organisationen på det sätt jag trodde var bäst.

Som brukligt är vid varje Eventa-vernissage, presenterade Luciano Escanilla den teoretiska ram som gällde för det nästkommande tillfället. Den här gången kom det att heta «Paraiso Cero». Idén om paradiset och att tänka sig placera eller omplacera nya utopier, verkade intressant eftersom den hade en öppen konceptuell dimension som skulle ge konstnärerna möjligheten att arbeta med olika tolkningsnivåer. På samma sätt tänkte jag att det var aktuellt att behandla en sådan problematik inte bara för det nya millenniets skull utan också med tanke på det Sverige vi möter idag. Den gången projektet påbörjades tror jag mig ha sett det som var tänkt, dvs att tillsammans med de kontemplativa och estetiska samlever verk av markerad politisk, social och antropologisk karaktär vilket visar att det finns en enorm mängd verkligheter som ibland har ett direkt förhållande till den aktuella sociala, politiska och kulturella kontexten och till det utrymme som nu både fysiskt och konceptuellt upptas av konstnären.

Från början av vårt arbete, påpekade jag behovet av att succeessivt prefessionalisera den organisatoriska och kuratoriella strukturen i Eventa något som skulle kunna göra det möjligt att befästa Uppsalas Biennal för Nutida Konst och på så sätt skapa ett internationellt referensutrymme i Norden där man arbetar multidirektionellt. Med tanke på det erbjöd jag Luciano Escanilla att presentera Eventa vid det Internationella Seminariet för Biennaler för Nutida Konst på Santa Cruz de Tenerife (Kanarieöarna) där ansvariga för bl.a. San Pablo, Dokumenta, Havanna, Johannesburg, Dakar, Montreal och Istanbul var närvarande och där man debatterade den roll som dessa internationella tillställningar har i den övriga internationella konstvärlden. Eventa blev riktigt väl mottaget av dessa representanter, mycket på grund av dess speciella arbetsmodell. Jag tror att man vid det här tillfället kunde bekräfta de verkliga möjligheter som Eventa har att bli en relevant mötesplats inte bara för Uppsala utan också för Sverige och de nordiska länderna eftersom det är en händelse av vikt på den internationella scenen. Det som hade börjat som ett anspråkslöst initiativ från Luciano Escanilla och hans vänner, samlade i Ekeby Qvarns Kulturförening var så småningom på väg att få en större komplexitet med ett internationellt perspektiv. Eventa hade redan för en tid sedan kommit att bli Biennalen i Uppsala som inte längre tillhörde bara Luciano Escanilla och hans vänner utan också hela Uppsala kommun, även om de flesta inom det politiska och ekonomiska etablissemanget inte förstod det så. Däremot var det många medborgare som «till fots» deltog i projektet, liksom några andra små sponsorer och bidragsgivare. Eventa har därför en speciell och viktig konfiguration: det genereras från samhällets grund där en liten oberoende kulturförening fungerar som utgångspunkt, vilket är en unik företeelse vad beträffar den här sortens evenemang i konstvärlden. Det är kanske här den politiska och kulturella makten i Uppsala finner och etablerar dess motsättningar eller också i den multikulturalitet som projektet växer från. Detta är bara spekulationer men det är kanske ändå där vi kan förklara den alldeles för småskaliga uppvaktning och stöd som Uppsalas institutioner gav ett projekt som annorstädes skulle blivit mottaget på annat sätt. Som ett alternativ utomlands upprepas Eventas erfarenhet och ett mer och mer utbrett nätverk håller på att byggas.

Eventa 5 «Paraíso Cero» har, trots ekonomiska och infrastrukturella svårigheter haft sin vernissage. Vi har arbetat med hälften av den budget vi hade förra upplagan men tack vare den uppoffring som familjen Escanilla och naturligtvis konstnärerna med sin förståelse gjorde, har vi kunnat genomföra det med tillfredsställelse för oss alla som deltog i projektet. Att vara ihop med konstnärerna, frivilliga, vänner och inbjudna har varit fantastiskt och jag tror att de verk som presenterades är fulla av den intensitet som man upplevde dessa dagar.

Eventa skjuter dock upp den andra delen av Biennalen, projektet i Uppsalas Domkyrka «One Being - One Good», till september 2001 pga olösliga ekonomiska problem, men det innebär inte att vi nästa år inte kommer att fortsätta projektet med samma entusiasm.

Jag vill passa på att tacka Luciano Escanilla, hans familj och vänner som gav mig möjligheten att uppleva denna intensiva och fina erfarenhet. Jag tackar också kuratorerna Katja García Antón och Ernesto Muñoz, Folke Edwards, David Elliot och Moderna Museet i Stockholm, Jöa Lungberg, alla bidragsgivare och sponsorer från Uppsala, alla vänner som besökte oss från andra länder samt alla som trodde på detta projekt, vare sig de var från Uppsala eller andra platser.

Orlando Britto Jinorio
generalkurator, Eventa 5
Santander, Spanien, juli 2000

(Översättning: Miguel Gabard)