Vid mötet mellan två kulturella varelser finns det två sätt att se på den andre: den första är att tolka honom utifrån inlärda omdömen, som vanligtvis slutar med att tolkaren "verifierar" sina fördomar. Det andra sättet är att försöka förstå den andre genom att söka frigöra sig från sina förutfattade bilder, att se honom som en annan, annorlunda än sig själv. Men "mötet" kan också sluta med att man ignorerar den andres karakteristika. I sin bok Erövringen av Amerika, frågan om den andre (Siglo XXI, 1987) fastställer den bulgariska semiotikern Tzvetan Todorov att det finns två sätt att "inte" se den andre. Den första är att se den andre inte bara som en like, men som identisk med en själv, ett förfarande som utmynnar i assimilering, det vill säga, projiceringen av de egna värderingarna på andra. Det andra sättet är att utgå från att det finns skillnader, men som omedelbart översätts till termer av överlägsenhet och underlägsenhet. Båda tolkningarna "vilar på egocentreringen, i identifieringen av egna värderingar som allmänna värderingar, av det egna jaget med universum; i övertygelsen om att världen är en själv"(:50).

Det har alltid funnits mötesplatser mellan kulturer. På Romarrikets tid var "limes", eller gränser en försvarsstrategi, som kom att ersätta skyddsmurarna för att hålla potentiella eller aktuella fiender borta. Dessa gränser var bitar av odlingsbar jord där arméerna var placerade, invånarna i dessa limes kallades för limittae, det vill säga varken romare eller barbarer. Detta var en förpost där romare och icke-romare beblandade sig.

Limes är en mötesplats mellan två kulturella väsen som bör utveckla ett sätt att förhålla sig till varandra. Detta är grundidén för projektet Limes: platser där möjliga tolkningar av varandra visas. I Heterogénesis nr. 20, utgjordes platsen av själva tidskriften. De sju konstnärer som deltog anpassade sina verk till publikationens format. Vid ett annat tillfälle var Limes en mur i det etnografiska museet Kulturen i Lund. Vid detta tillfälle är utrymmet ett galleri. I denna sista aktivitet deltog sju konstnärer, bosatta i olika städer i Sverige och med olika kulturella referensramar: Åsa Maria Bengtsson (Malmö), Carin Carlsson (Malmö), Casmo Info: Alfredo Castro (Chile-Umeå) & Hans Anders Molin (Umeå-Skillinge), Juan Castillo (Chile-Stockholm), FA+: Ingrid Falk (Stockholm) & Gustavo Aguerre (Argentina-Stockholm), Peter Jönsson (Lund) och Max Liljefors (Lund). Ämnena som behandlades var varierade, men de var koncentrerade till händelser som är en del av den nutida globaliserade kulturen.

 

Peter Jönsson och Normalitetens gräns

Måleriet har inte dött, lenge leve måleriet!!! Många ser med oro att måleriet inte längre är utställningarnas huvudrollsinnehavare och man fruktar att den har blivit den nutida konstens fattiga familjemedlem. Sanningen är den att måleriet tvingats dela med sig av sin huvudroll i konsten med de nya teknologierna och med nya sätt att producera bilder. Peter är framförallt målare och sedan 8 år arbetar han med idén om normalitetens gränser och toleransen mot dem som överträder eller bebor dessa gränser. Huvudrollsinnehavarna i hans målningar är på något sätt "anormala" väsen och de sätter vår kapacitet att stå över våra fördomar på prov. Redan figurernas storlek är provocerande, liksom den väldigt rosa hudfärgen på dessa nakna personer, som ibland ser oss rakt i ögonen, i väntan på ett svar. Är dessa väsen marginella i vår kultur eller är de en del av oss själva?

 

Juan Castillos konstnärliga projekt centrerar sig kring "återhämtningen" av den anonyma personen, som konsumerar drömmar om Hollywood i sina enkla boningar i någon förort i vilkensomhelst del av världen. På de platser där Juan arbetar tar han kontakt med någon grupp som inte är en del av centrum och han bjuder in dem att visa vad som är viktigt för dem. Vid vissa tillfällen filmar han dem i deras vardagsrum (Santiago, 2001), andra gånger förvandlar han dessa vardagsrum till utställningsplatser (Malmö, 1997). Vad han är intresserad av är att lära känna de bilder som är viktiga för dessa anonyma personer. Underlaget för bilderna kan vara video, projicering på motorvägar eller byggnader, inramad cement eller kartong, båda i grå färg. På cementen eller kartongen limmar han fast videobilderna eller bilder från tidningar och tidskrifter och när han har manipulerat dem sprutar han över dem med bivax. Såväl behandlingen av bilderna som sammanställningen i installationer är väldigt prydlig. I Galleri 18Procent gjorde han en linje på väggarna och längst med golvet med kartonger i A4-format och med pappersbåtar tillverkade av papper från invigningsdagens tidning. Att använda dagens tidningspapper i olika former är också en del av hans estetiska resurser.

 

Om definitionerna av de goda och de onda, ville Casmo Info polemisera värdet av ordet "helig". På galleriets golv klistrade de fast ett band av den typ som poliserna använder för att avskärma en brottsplats från utomstående. På ena sidan av bandet, tryckte de på rosa papper citat från Koranen, muslimernas heliga bok. På den andra sidan bandet tryckte de på ljusgrönt papper citat från Bibeln, de kristnas och västvärldens heliga bok. Citaten var inget annat än de fundamentala principerna i båda religionerna, som dagligen trampas på av sina troende. I galleriet var publiken i början noga med att respektera bilden, men det slutade med att alla utan omsvep trampade på den, precis som det sker i det samtida samhället.

Att trampa på kulturens principer eller symboler har alltid varit något man tagit avstånd ifrån. CasmoInfo har arbetat med denna association i andra sammanhang. I Heterogénesis nr. 19, gjorde de en linje med en sekvens bilder från Socialdemokraternas första-maj-demonstration. På en bit av vägsträckan, hade Casmo Info klistrat bilder på Marx och Engels. Demonstranternas initiala förbryllelse följdes av det obligatoriska trampandet på socialismens viktigaste ikoner, demonstrationståget kunde inte ändra väg.

Max Liljefors och den 11:e september

Attentatet mot World Trade Center i New York den 11:e september förra året, lämnade ingen oberörd. Flygplanen som krossades mot tornen, elden, människor som kastade sig ut genom fönstren från de högsta våningarna, och sedan kollapsen, förblev ingraverat på näthinnorna hos alla dem som såg dessa bilder. I ett hörn i galleriets lilla rum, som en skräphög, fanns Max Liljefors verk Wood Skyline. Två träbitar som stod lutade mot en plan bakgrund i samma material erinrade om de förstörda tornen. Estetiken var enkel, men stark. Den kapitalistiska ekonomins symbol hade reducerats till lite bråte, som några förknippade med det som Internet snabbt erbjöd i form av souvenirer. Max kommenterar händelsen och lämnar spekulerandet till åskådaren.

 

Intoleransen mot den andre var representerad av serien Konservera Sverige Svensk av konstnären Carin Carlsson. Även om verket hade visats i ett annat format i utställningen den Sociala Smittan (1997) i Malmös konstmuseum och därefter som konstprojekt i projektet Minerat i Heterogénesis nr. 20, förlorar den inte sin aktualitet. Som projekt blev den distribuerad med tidskriften i form av klistermärken och en karta över Sverige med en plan att "minera" alla landets hamnar med surströmmingskonserver. Surströmmingen, illaluktande för de ovana, är en del av den traditionella svenska kosten, speciellt vid årets viktigaste fest: midsommar. Det använda formatet är affischen, som tapetserar väggarna i våra städer med alla sorters reklam och som är ett välbekant element i vår kulturella repertoar. Den centrala figuren är en skinhead, en bild som har kommit att symbolisera dem som är emot immigration; många av dem är organiserade i pronazistiska grupper: en surströmmingsbomb för dem.

Det ojämlika kriget mellan israeler och palestinier som inte tycks ta slut och som påverkar folk som historiskt har delat på territoriet är ett ämne som fyller tidningssidor över hela världen. Den israeliska armén som inte lämnar de ockuperade zonerna och som inte låter en palestinsk regering borga för och tillåta folket tro på en bättre framtid för dem själva och sina barn. Attentat från män som begår självmord genom att låta bomber explodera på allmänna platser och den israeliska arméns omedelbara och krossande svar. FA+ verk The influence of Jackson Pollok in the Israely Armey är en bild, som dessvärre redan tillhör vardagsmat. Den är tagen från det dagliga globaliserade informationsflödet och visar det tillstånd som den israeliska armén har lämnat en skola i efter en rutinkontroll. Bilden talar för sig själv, FA+ lägger bara till en ironisk kommentar som tar bilden till den konstnärliga sfären genom att jämföra den med bilden som karakteriserar den nordamerikanske konstnären Pollok.

 

Ett par månader efter attentatet mot tvillingtornen, började Casmo Info och kuratorn Lars Sahlin (Umeå Kommuns konstintendent) arbeta med ett projekt till vilken personer som arbetar inom olika områden i samhället bjöds in. Det var områden som: pedagogik, konst, litteratur, politik, filosofi och religion. Temat var "Dialoger om den 11:e september". "Högkvarteret" var grundskolan Teg i Umeå, där Alfredo Castro undervisar i bild. Barnen, påverkade av bilder de såg på TV-skärmarna, var den vitala styrkan som förmådde materialisera projektet i form av en tidning med en upplaga på 150 tusen exemplar. Tidningen distribuerades till alla hem i Umeå, till passagerarterminaler och till många andra platser i Sverige.

En stor del av det publicerade materialet är personliga vittnesmål från dem som skriver eller skapar en bild och reflekterar självklart intrycket av händelsen hos var och en. Några av oss minns den andra 11:e september, militärkuppen mot Salvador Allendes regering. Några bilder får oss att minnas andra hemska händelser som ryms i den samtida historien, så som bombningen av Hiroshima och bombningen av Guernica.

Bilden 1410 pieces av konstnären Carin Carlsson reflekterar på ett enkelt och träffsäkert sätt det tillstånd som de flesta befann sig i när det hela inträffade: drickande morgonkaffet, och känslan som attentatet har lämnat i alla som såg de bilderna

Projektet fortsätter sitt liv på hemsidan:
www.umea.se/umeglokal

Paraplysömn
Framförallt riktat till kulturarbetare.
Under perioder av intensivt kreativt arbete är det fördelaktigt att sova med huvudet i ett paraply (företrädesvis blått eftersom blått är en absorberande färg). Paraplyets skålformade konstruktion fångar upp de flyktiga tankarna som sedan kan förvaras i det ihopfällda paraplyet tills du, kanske vid ett lämpligare tillfälle, behöver samla in dem igen (upprepa då samma procedur fast baklänges)

 

Åsa Marias projekt Paraplyer utforskar med stor humor och fantasi alla möjliga "normala" användningsområden för paraplyet. Normal sett används paraplyet, spanskans ord är kanske mer uppenbar än svenskans, för att hejda vattnet, för att undvika att regnvattnet blöter ner oss. En sommarvariant av paraplyet är parasollen, som är till för att ge oss skugga, den utgör ett skydd mellan solstrålarna och vår hud. I Galler 18Procent visade hon upp 15 bilder med förslag på användningsområden för paraplyet. Bilderna med en storlek på 10x15 baseras på fotografier som är tagna i olika utrymmen som är belamrade av paraplyer, för att visa dess användning i olika situationer.

Paraplymetoden - Ljusterapi
Känner du dig ofta trött och hängig och tillhör någon av de yrkeskategorier som tillbringar en stor del av tiden framför en dator. Då måste du prova Paraplymetoden som är speciellt framtagen för stressade människor. På ett enkelt och billigt sätt kan du få en kvalitativ förbättring av din arbetsmiljö. Investera i ett stort antal paraplyer och placera ut dem på lämpliga ställen i din arbetslokal. Paraplyets form och färg reflekterar och förstärker ljuset och efter bara några dagar kommer du att känna dig friskare och full av energi.

Sluta aldrig drömma!
Sedan tidernas begynnelse har människan försökt flyga.
(se Mary Poppins)