Interjvu med
NÉSTOR OLHAGARAY

En referenspunkt för Chiles och Latinamerikas experimentella konst

Néstor Olhagaray är en av de chilenska konstnärer som deltar i videokonstprogrammet som vi organiserade med anledning av vårt jubileum. Jaime Oddo, kurator för det chilenska urvalet bjöd in honom och han reste till Lund för att närvara vid aktiviteterna kring tidskriftens 10-års jubileum och för att träffa kollegor.

Olgharay studerade konst vid Escuelas de Bellas Artes (Konsthögskolan) vid Chiles Universitet, efter studierna i Chile avlade han en examen vid filmskolan i Moskva och ytterligare en examen i Kommunikation och Semiologi vid Paris Universitet. Efter sin återkomst till Chile 1982, har han deltagit aktivt i landets konstnärliga och kulturella liv genom att utöva sin docentur vid olika universitet och framförallt genom att skapa utrymme för uttryck och möten för konstnärer som arbetar med nya teknologier.

Hans intresse för nya teknologier väcktes på ett tidigt stadium. “Jag intresserade mig för mekaniska avbildningssystem, genom gravyrkonsten, fotokonsten, cinetismen och därifrån till filmen. Det gjordes inte på skolan,” berättar han för oss. Han deltog i två Crav Salonger som anordnades i La Quinta Normal. På den tiden var det en tävling med viss status och den organiserades med stöd av Chiles Universitet och Museet för nutida konst, som då var verksamt i La Quinta Normal. Han påbörjade en filmkurs vid Statens Tekniska Universitet och när han var inne på sin tredje termin reste han till Moskva på ett stipendium från Conicyt (den nationella kommissionen för vetenskaplig forskning och teknik). “Jag formade min utbildning mot en mer teknisk inriktning inom foto och kamera-regisseringen. Jag åkte för att söka efter teknologiska verktyg, eftersom min utbildning vid Konsthögskolan hade givit mig kriterier inom filmkonsten”, förklarar han.

Han studerade vid Bgyk-skolan som grundades av Eisenstein, den sovjetiska filmens fader, författare till Acorazado Potemquim, som anses vara en av de första konstfilmerna. Det var en sträng skola, med tillgångar: “det var inga problem att arbeta med 35mm film. Eleverna fick lov att arbeta med egna projekt.”

När militärkuppen inträffade befann han sig i Moskva. 1975 lämnade han Sovjetunionen; man kunde redan känna lukten från krisen och “jag har alltid tyckt att de som orättmätigt höll sig fast vid den politiska makten sjabblade bort historien”.

Han åkte till Frankrike. Då han är släkt med franska basker i direkt nedstigande led har han dubbel nationalitet och det var det enda land förutom Chile där han inte var utlänning. Den franska kulturen var en del av familjen, han hade studerat vid Alianza Francesa i Santiago och han talade redan franska när han åkte till Frankrike.

Var det svårt för dig att göra dig hemmastadd?
Eftersom jag hade dubbel nationalitet behövde jag inte ta min tillflykt till att vara i exil. Genom en annons i tidningen Le Monde fann jag ett jobb på en regional konstskola i staden Epinal, i östra Frankrike, en av kulturministeriets konstskolor. Jag jobbade där i sju år; jag undervisade första årskursen i formlära och i det fotografiska språket och den andra årskursen undervisade jag i kommunikationens semiologi och jag höll i en audiovisuell verkstad.

Varför återvände du till Chile?
Trots allt var det på sätt och vis inte min grej. Även om jag var fransk på pappret så var jag i praktiken utlänning även om jag inte hade några integrationsproblem i det konstnärliga livet, jag lärde känna filmare, konstnärer, m.m. För mig var det en värld med vissa gränser och när man närmade sig dem märkte jag att det var en kultur som vred sig runt sig själv. En kultur som på något sätt bromsade sig själv, inkapabel att göra sig av med sitt förflutna; vilket av samma anledning ger den en oerhörd rikedom. Som i alla samhällen är kulturen en del av makten, en träning genom grupper och personer, och sanningen är den att jag inte kände mig lockad av att ge mig in i den världen full av eftergifter, förhandlingar, uppgörelser, kompromisser. Dessutom trodde jag att det inom mig fanns en böjelse för att utveckla mig inom det kulturella arbetet i Chile.

Att stanna i Frankrike innebar att stanna i en väldigt rik miljö, dessutom saknade jag tid att för att konsumera dess förslag. På något sätt påtvingade sig denna mångfald på ett så våldsamt sätt att den gjorde dig till en passiv individ, i den mening att man reducerades till en mottagare. Å andra sidan hade jag upprätthållit en konstnärlig utövning som började rikta sig mot grafiken, fotografiet och videon, och i enlighet med den erfarenhet jag hade ackumulerat, kom jag vid en viss tidpunkt fram till att det inte krävs speciella villkor för att skapa, det vill säga du kan producera, skapa, när du har övervunnit beroendet från kulturen i vilken del som helst av världen.

Min första resa till Chile var på prov, för att ta reda på vad jag kunde göra. Jag hade turen att det fanns vissa institutioner med högre studier som ARCIS institutet, som var ett alternativ till de statliga universiteten och det erbjöd mig möjligheten att utöva docentur. Det som självklart hjälpte till mest var att jag deltog i den franska ambassadens initiativ till fransk-chilenska videokonstfestivaler (1982-90). De genomfördes varje år och de var en av de mest innehållsrika och avgörande erfarenheter för att rikta min rastlöshet mot videokonsten.

Hur uppstod biennalen?
Genom att vara direktör för en av de sista festivalerna, som från och med 1990 kallades för Franco-Latinoamericano med den franska ambassaden i Chiles samförstånd. Ambassaden hade upplåtit utrymme för festivalerna under diktaturen, men efter att landet lyckades återgå till en formell demokrati, lät man chilenarna åta sig videokonstuppvisningarna. 1993 satte vi igång den första biennalen som hette Den första biennalen för video- och elektronisk konst. Redan från början fanns det tre kategorier: Tävlingen “Till kreation och författande i Video” till Juan Downeys ära, vår excellenta videokonstnär som var bosatt i New York och som var internationellt erkänd; “Inbjudna Nationella Konstnärer” och “Internationella Institutioner”. Tävlingen var väldigt bred och särskilt på den tiden deltog många ungdomar som var knutna till det audiovisuella kommunikationsetablissemanget, producenter som var knutna till TV-, film- och videoproduktionsbolagen och oberoende konstnärer. Denna sektion rensades ut med tiden och idag mottas endast originella videos som använder ett experimentellt videospråk och som tror på en egen estetik och kultur för videon.

1999 förvandlade sig den nationella tävlingen till en latinamerikansk tävling, som är dess nuvarande form. Det är värt att påpeka att denna tävling varit ett stort incitament för nationella producenter, som har blivit ett mål för vilket det produceras. Man hoppas att dess utveckling blir ett incitament för att sprida videokonsten och på lång sikt förstärka författarstrategierna.

Detta område har sett unga talanger växa och utveckla sig som redan nu har börjat spela en internationell roll, som i fallen med Guillermo Cifuentes, Claudia Aravena och Endress. Aravane arbetar för tillfället i Berlin. Bland de internationella gästerna som vi har tagit emot finns bland annat Martha Rossler, Gianni Totti, Cynthia Porta och Robert Cahen. Många fler har skickat sina arbeten.

Sedan två upplagor tillbaka heter det Biennalen för Video och Nya Medier, eftersom vi har anslutit de nya digitala systemen. Dessutom sammanföll det med att jag började leda skolan för högre studier vid Chiles Universitet: Konst och Nya Teknologier. Denna nya orientering har tjänat den nya forskningen genom digitala underlag, den har öppnat ett kritiskt utrymme inom vårt chilenska medium och på något sätt utgör den en del av FONDARTs avdelning Netart. Det fanns redan ett videoomnämnande som sedan ett år förekommer inom sektionen för visuell konst, och inte audiovisuell så som tidigare.

Hur finansierar ni biennalen?
Utbildningsministeriets område för Film och audiovisuell konst har bidragit med att utfärda ett pris som nu senast vuxit till 1000 dollar.

Finns det en jury som väljer ut de videor som visas under biennalen?
Det finns en urvalskommission, som inte är jury. Tävlingens grunder är ganska enkla. Man tar emot verk med video eller digital teknik och som kan omfatta videokonstens estetik och som bearbetar teknikerna på ett experimentellt sätt. Ett annat viktigt kriterium, som har att göra med allmänna kriterier inom konsten, är balansen mellan uttryck och innehåll, det symboliska materialets kvalitet, dess kulturellt estetiska profil. I den senaste upplagan vann Silvia Cacciatori, vars arbete är en del av det internationella videokonstprogrammet.

Har ni kontakt med andra internationella biennaler?
Några är festivaler, museer, gallerier, universitet. Bland evenemangen bör man nämna Video Brasil, Perus Videokonstfestival, Rosarios Videokonstfestival, Cartagena de Indias Videokonstfestival, World Wide Video i Holland, Belforts festival i Frankrike, Intermediales i Berlin, bland andra. Vi har även upprättat kontakter med Universiteten i Carnegie Mellon, Pittsburg, USA, Syrakusas Universitet, Chicagos Video Databank, MOMA i New York, konstmuseet Reina Sofía i Spanien, Moderna Museet i Buenos Aires.

I allmänhet sammanställs en bra visning vid biennalen som sedan efterfrågas av likasinnade från andra länder. Ett konstvideotek har börjat sammanställas som är en del av biennalen. Vi har en databank med adresser och uppgifter om biennalens tidigare deltagare och en hemsida: www.bienalvideo.cl.

*****
Vi tar avsked av Néstor efter ett par dagar då vi delat erfarenheter och besökt Skånes mest intressanta platser. Han återvänder till sina föreläsningar och till arbetet med nästa biennal som kommer att genomföras i november nästa år.

(Översättning: Lorena Acevedo)