Att
historien skrivs av dem som håller makten är välkänt.
Informationen de behandlar för att tolka verkligheten manipuleras
av dem själva: “Pentagon annonserar goda nyheter: under 2003
kommer kulornas bly att ersättas av tungsten för att inte skada
miljön”. Så stod det på en av de tidningar som Juan
Cano använde sig av för att göra sin installation i Querétaro.
Olika meningar, formade med bokstäver klistrade på plastband,
hängde från taket som en sorts gardin. All den information
i lodrätt ställning som försvårade läsningen
trängde igenom betraktarnas ögon obemärkt, precis som det
oavbrutna flödet från massmedierna som vi dagligen inte hinner
ställa i sin “verkliga” kontext för att kunna dra
“egna” slutsatser.
Från
murarna hängde det 10 etsningar i storformat med fragment av kvinnor
och män. Ett linjerat mönster på golvet påminde
om gränser och vapenvägar som slöt meningen: gemensam
grav, platsen där alla den samtida historiens bortstötta samlas;
vi minns -bland många andra vars liv historien inte har registrerat-
Mozart och den amerikanska frihetskämpen Francisco de Miranda.
En serie siffror på golvet gjorde delvis anspråk på
att representera mänsklighetens materialisering, simplifieringen
av varje individs “lilla” historia i siffror: 6780 försvunna.Juan
Cano är en av de 2500 från Uruguay som sökte asyl i
Sverige efter militärdiktaturen i landet 1976. Hans utställning
var ägnad “de försvunna” under diktaturerna i Argentina
och Uruguay.
Den
11:e juli i år är det vernissage på en individuell
utställning i Museo de Arte Contemporáneo i Yacatán,
Meridia, Mexico.
