Kulturell terrorism är ingen ny (konst-)rörelse eller en definierad grupp av konstnärer med ett manifest. Kulturell terrorism är snarare att se som en möjlig politisk aktionsform - och det inte bara för konstnärer. Det handlar om något annat än att endast beröra politiska frågeställningar i allmänhet eller att bedriva ideologikritik. I presentationen av detta nummer skrev jag att kulturell terrorism kan ses som ett möjligt konstnärligt arbetssätt för de konstnärer som vill arbeta med sin samtid och konfrontera denna samt att ett sätt att se på ämnet är att det rör sig om en kamp om tolkningsföreträdet i den sociala verkligheten. I ett nutidshistoriskt sammanhang går kulturell terrorism att se i ljuset dels av den nya politiska aktivism3 som vuxit fram sedan mitten av 90-talet, det eftersom det finns påtagliga paralleller med avseende på politisk agenda och val av aktivistiska metoder. Dels har den ökade uppmärksamheten kring terrorism på senare år skapat en medial retorik kring begreppet terrorism.

Heath Bunting är en av centralpersonerna när man talar om kulturell terro-rism. Han menar att kulturell terrorism handlar om en kamp mot dominerande värdesystem och hur dessa värdesystem tillåts definiera verkligheten. Han berör ämnen som propaganda och desinformation.1 Buntings egna bevekelsegrunder är en kritik mot att kapitalismen idag tillåts vara det enda givna värdesystemet. Han menar att om man vill verka som konstnär idag, så måste man förhålla sig till detta faktum, antingen accepterar man sig som konstnär inom det kapitalistiska systemet eller också blir man en kulturell terrorist. Bunting har via sina egna aktioner attackerat företag som Nike, Adidas, 7-Eleven, American Express och Monsanto, vilka han beecknar som kapitalismens fundamentalister.

Mål och strategier

Kulturell terrorsim riktar ofta sina handlingar mot olika representanter av eller företeelser till de dominerande kulturella värderingarna. Aktionerna riktas exempelvis mot större globala företag, mot konsumtionssamhällets tilldragelse, eller är ämnas åt att belysa den ekonomiska globaliseringens konsekvenser. Speciellt områden som genteknik, patent, immaterialrätt, äganderätt och IPR (international property rights) är vanligt förekommande mål för aktioner.

Ett centralt inslag i kulturterrorismen är att man oftast använder sig av målens egna mekanismer. Internet bekämpas på nätet genom hackerart. DNA belyses med genteknik. Kapitalismen attackeras via olika slag av ekonomisk krigsföring, t ex kompromettering av varumärken. Kritik mot patentering sker ofta genom kopiering och spridning. Företag och organisationer bekämpas genom desinformation. Desinformation är effektivt därför att även om den som utsätts för det för det ganska snabbt upptäcker att det rör sig om desinformation, så har dess spridare ändå sått ett frö av misstänksamhet mot information i allmänhet. På ett teoretiskt plan handlar kulturterrorismen ofta om att ändra koder i den underliggande strukturen. Genom små förändringar i kodernas grundstruktur kan man i slutändan uppnå en hävstångseffekt. Målet tillhandahåller alltså även medlen.

Kapitalismens referenssystem
Minerva Cuevas

UEtt vanligt sätt att attackera de rådande kulturella värderingarna är att använda sig av konsumtionssamhällets massmediala förutsättningar, exempelvis det referenssystem som används i reklam av olika slag. Det är inget anmärkningsvärt påstående att marknadsföring innefattar värderingar om hur man bör leva och agera. Snarare är det ju så att marknadsföreningen är ämnad att just påverka våra värderingar positivt för ett visst varumärke. Men det finns i reklam inte sällan också en mer underliggande mekanism, som handlar om att återskapa konsumtionssamhällets värderingsgrunder. Man behöver inte vara en antikapitalist för att framhålla att marknadsföring även kan ha en negativ effekt på individen när det gäller värderingar om ideal om hur man bör vara och leva etc.

Kapitalismens referenssystem erbjuder många möjligheter för kulturella terrorister. Visuell reklam har ofta korta och tydliga budskap som är grafiskt tilldragande. Dessutom har reklam för det mesta en stor spridning. Genom appropriering, manipulation / förändring eller stilkopiering man kan förändra reklamens budskap, samtidigt som det ändrade budskapet behåller konnotationen till det ursprungliga varumärket. Detta är förvisso en vanlig strategi hos många andra politiska aktivister.2 Det är förvisso inget nytt bland konstnärer att använda sig av kapitalistiska symboler, men det som är tydligare drag inom kulturterrorismen är just att man låter den ursprungliga sändaren stå för det egna buskapet. Några som arbetat med kapitalismens referenssystem är Com Com genom att kombinera egen producerad marknadsföring för kända företag, t ex Marlboro och Blick Zeitung och appropriering av befintlig reklam, t ex Coca Cola och Mercedes Benz (för mer om Com Com se Heterogenenis nr 36).

Andra konstnärer arbetar med mekanismerna inom ekonomin snarare än att använda sig av de visuella referenssystemen. Några har stämplat budskap på sedlar och därefter låtit sedlarna återgå till den ekonomiska cirkulationen. En som arbetat med en mer direkt ekonomisk krigsföring mot kapitalismen är Minerva Cuevas, även hon medlem av irational. Ett av hennes projekt bär namnet Mejor Vida Corp., ungefär översatt: för ett bättre liv-bolaget (se http://irational.org/mvc/english.html). Mejor Vida Corp. är egentligen ett samlingsnamn för en rad projekt som ofta tar formen av olika produkter. Ett centralt inslag är att produkterna ska tillhandahållas fritt, dvs. det vänder sig mot den kapitalistiska mekanismen att ta betalt för sina tjänster. Inom Mejor Vida Corp. har hon t ex givit ut gratis tunnelbanebiljetter i Mexico City och man kan beställa ett studentkort på hennes hemsida. Innehavaren av detta kort kan således komma in på studentbiljett till museum och linkande, vilket ofta innebär ett reducerat pris.

Ett av hennes projekt inom Mejor Visa Corp är att man fritt kan beställa etiketter med streckkoder som går att klistra på olika matvaror. All information på streckkoden innehåller samma specifika information om varan (sort, namn, vikt, butik, producent etc.) som ursprungs etiketten, men informationen om priset är ändrat. Den falska streckkoden ligger i snitt 40% under det ursprungliga priset. Det enda man gör är att man på varan själv klistrar på den nya streckkoden över den gamla. Streckkoder finns för olika matvaror för inköp i Mexico, USA och Kanada (se bredvid). Men man kan också be om att få specialproducerade streckkoder med ett lägre pris om man bor någon annanstans. Den information hon behöver är land, köpcentretsnamn, produktens namn och vikt. Man kan se Cuevas arbete som ett ekonomisk sabotage mot kapitalismen. Hennes aktioner reducerar inkomsten för de som utsätts samtidigt som hon, likt en Robin Hood, ger de mindre bemedlade möjligheten att ta del av produktionen i samhället. Må det vara utställningar eller konsumtionsvaror.

Kampen om det öppna rummet

Minerva Cuevas

Kulturell terrorism äger ofta rum utanför konstinstitutionen. Ofta ser man sina aktioner som ett försök till ett återtagande av det offentliga rummet och / eller en belysning av öppna såväl som dolda maktstrukturer inom det offentliga rummet. En vanlig förekommande grundsyn är att den enskilda medborgaren tappar, eller har tappat kontrollen över det gemensamma utrymmet. Detta skulle i förlängningen leda till att demokratin hotas. För att ta ett exempel: I Sverige krävs inget tillstånd, för att dela ut flygblad på en offentlig plats (så länge man inte stör den allmänna ordningen). Demonstrationstillstånd måste sökas hos polisen men ingen prövning sker av det politiska budkapet, utan det är en fråga om framkomlighet och säkerhet. Men mycket av konsumtionen äger alltmer rum på större köpcentra och här gäller andra regler. För att dela ut flygblad på dessa köpcentra krävs markägarens tillstånd. Köpcentret Väla utanför Helsingborg, ett av de större i Norden och bidragande till att centrala Helsingborg har åtskilliga tomma affärslokaler, ger inga tillstånd av princip.

Den gamla marknadsplatsen var ofta en offentlig plats där all möjlig aktivitet ägde rum. Till skillnad från de nya affärsgallerierna eller köpcentra, som i regel inte är öppna för politisk diskussion, var dessa även social mötesplatser där man utväxlade nyheter o.s.v.3. Däremot har företag möjlighet att köpa visuellt utrymme i det offentliga utrymmet genom billboards. Kolonialiseringen av det offentliga rummet sker också alltmer i miljöer som tidigare varit relativt förskonade från reklam. Företag och organisationer har på många håll fått tillgång till skolorna, t ex via skolböcker och sjukhus. Man kan påstå att maktbalansen har förskjutits. Många konstnärer som arbetar med dessa frågeställningar använder sig av att manipulera företagens marknadsföring (se ovan), vilket på ett sätt är mer att se som ett försvar och en reaktion på själva det intrång, som reklam utgör. Andra konstnärer har tagit en mer offensiv strategi.

Några som intagit en mer offensiv strategi är konstnärsgruppen BIT (Bureau of Inverse Technology, se www.bureauit.org). Ett av deras projekt är en serie aktioner mot företag där BIT står för intrånget. I videon BIT-plane, 14 min(se bilder) svävar man gungigt över ett antal fabriksanläggningar. Flygfärden går över Silicon Valley, där det råder flygförbud, och de fabriksanläggningarna man ser tillhör företag som Apple, Lockheed Missiles & Space, IBM, Sun Microsystems, Nasa Ames m fl. Bilderna är tagna av ett mindre radiostyrt spionplan som styrs med hjälp av en videokamera monterad i fören på planet. Kameran direktsänder bilder med vars hjälp man även styr planet. Spionplanet har BIT själv utvecklat och dess storlek är sådan att den inte blir upptäckt på radar. Videon kan på många sätt te sig lite oskyldig, vilket den till stora delar också är, men vad BIT gör är att utsätta företag för intrång i deras fysiska rum. Det är en form av intrång som individer dagligen får erfara av företag i det offentliga rummet. Allmänheten slår helt enkelt tillbaka.
Men kampen om det offentliga utrymmet riktas också mot makten som försöker kontrollera det. Ett sätt att bedriva övervakning är med allt fler övervakningskameror. De motiveras ofta av skiftande säkerhetsskäl, exempelvis att motverka våld och stölder eller att kontrollera trafiken. Övervakningskameror är ämnade att få individen att känna sig säkrare, men samtidigt är medborgarens kontroll över hur kamerabevakning går till och hur informationen används inte särskilt stor. Dessutom tenderar bara tanken på att man kan bevakas göra att subjektet kontrollerar sig själv, dvs övervakningskameror har i sig en disciplinerande effekt.

Men övervakning är samtidigt insamling av data, den måste behandlas innan den blir till information. Detta arbete görs ofta av andra människor som sitter på andra sidan kameran. Det finns flera konstnärer som agerar mot övervakningskameror genom taktiken att överlasta systemet med information. En för stor mängd data innebär en minskad möjlighet att analysera datan. Ett vanligt sätt att överlasta är genom olika slag av performances framför övervakningskameror. Men är tanken på att det finns en människa bakom varje kamera så kuslig. I videon I Think It Would Be Better If I Could Weep (2000), 6:28 min, av The Atlas Group Archive / operator #17, ses solnedgångar tagna med intervaller vid en populär strandpromenad (the courniche) i Beirut. Bildsekvenserna är tagna under 1995/96 och man kan följa solens förflyttning genom årstiderna. Man ser samtidigt människor svischa förbi och några ser man sitta ned en stund vid strandpromenaden. Enligt The Atlas Group Archive (www.theatlasgroup.org) fick man filmen sänd till sig utan avsändare. Vid närmare eftersökningar visade sig filmen emellertid vara producerad av en libanesisk säkerhetsagent utstationerad i en skåpbil som utåt sätt fungera som ett café. Från denna skulle han smygfilma eventuella möten mellan misstänkta terrorister på strandpromenaden. Säkerhetsmannen hade med tiden tröttnad på sin uppgift och började helt sonika filma solnedgången istället. När detta uppdagades fick han sparken, men han fick behålla filmen. Videon kan ses som en poetisk bekräftelse på att det finns en människa bakom varje övervakningskamera och den alluderar på tanken att skapa plogar av vapen. Här skapas en poetisk bild av tidens gång och vackra solnedgångar av bevakningsutrustningen istället för bildbevis mot misstänka terrorister.

Gränser

Ett annat sätt att kritisera det rådande systemet är att luckra upp olika gränsdragningar, metaforiska såväl som faktiska. Heath Bunting arbetar med geografiska gränser i sitt projekt BorderXing Guide på ett påtagligt fysiskt sätt. Tanken i projektet är att korsa varje gräns inom Europa, alltså gränser som Norge - Sverige eller England - Frankrike. Men Bunting korsar inte gränsen där man vanligtvis går över, t ex en tullstation, utan just platser där man inte behöver uppvisa ett pass eller någon annan identitetshandling. Det är en övergång där man inte riskeras att stoppas. Dessa överträdelser kan ibland vara helt odramatiska, som t ex att korsa ett öppet torg, men ibland går det över bergspass och broar eller genom tunnlar och grottor. Den fysiska gränsövergången, eller försöket till en sådan, dokumenteras och presenteras på hemsidan för BorderXing Guide. Här finns information om övergångens svårighetsgrad, vilken typ av utrustning man behöver och annat att tänka på inför gränsövergången. Bunting ger genom sitt projekt information till alla som kan tänkas behöva passera en gräns, exempelvis flyktingar. Buntings handlande avser perforera de nationella gränserna för att på sikt öppna upp alla gränser. För Bunting ligger det ingen poäng i sig att några av dessa övergångar är olagliga i juridisk mening. Det är mer att se som en konsekvens av hans handlande. Buntings guide går emellertid bara att se från vissa godkända nätadresser, ett sätt att visa på hur han själv utnyttjar möjligheten att utesluta andra. En annan konstnär som arbetat med nationella gränser, eller snarare konsekvenserna av dessa inom Europa, är Anna Brag. I verket Ingen människa...en ö har hon dokumenterat en kvinna i hennes egen ålder som håller sig gömd undan de svenska myndigheterna för avvisning. Se artikeln “Butterflies, immigration, and tactics of invisibility: reflections in a TV Screen” av Max Liljefors för vidare behandling.

Internet

Internet kan ses som en annan form av rum. Internet används både som en samlingsplats, kommunikationsnätverk och spridning av kunskap för konstnärer som arbetar med kulturell terrorism. På dessa sidor kan man få information om existerande projek och genomförda aktioner, men även inhämta teknisk kunskap om hackerteknik och radiopiratsändning. På många av sidorna tar det bara några få länkresor från att man lämnat konstnärssidorna till att man hamnat hos zapatisterna eller reclaim the streets.

Två av dessa samlingsplatser är ®TMark (www.rtmark.com) och irational (www.irational.org). Den senare är en samlingsplats för bl a konstnärer som Heath Bunting och Minerva Cuevas. Vid en första anblick är irational en tämligen rörig hemsida med en rad rubriker som man kan länka vidare till, men efter ett tag framstår en rad intressanta projekt, allt ifrån hur man sänder piratradio och avlyssna mobiltelefoner till ett projekt där man kan byta ut sin egen identitet mot någon annans. En länk leder till “Cultural terrorism agency” som är ett projekt där man kan ge sina egna förslag till kulturterroristiska aktioner eller bara bidraga med pengar om man så vill. På CTA kan man sedan länkas vidare till Biotic baking brigade (organiserade pajkastare), Critical Art Ensemble (konstnärsgrupp), Reclaim the Streets (aktiviströrelse), Indymedia (fri nyhetsbyrå) m fl. På ®TMark kan man också leta sig fram till olika kulturterroristiska aktioner, som man vill stödja, allt definierat inom olika områden. Sidan fungerar som en marknadsplats för olika projekt. Personligen tycker jag själva idén är bättre än många av de projekt folk har föreslagit, eftersom de ofta tenderar till att bli endast lustiga upptåg.

Internet används också som en viktig utgångspunkt för strategiska attacker mot företag och organisationer, t ex har några konstnärer kidnappat hemsidor eller gett ut desinformation. Internet är på många sätt ett tacksamt verktyg då det är lätt att lägga ut (des-)information samtidigt som det är svårt för utomstående att kontrollera vem som egentligen står för den presenterade informationen. Spridningen på nätet är dessutom både billig och enkel. Flera konstnärer använder sig av hacker-tekniken. En metod är omdirigering av hemsidor, t ex “The Yes Men”:s attack mot ekonomisk världsforum i NY 2001. Besökaren förflyttas till en ny sida, öppen eller dold. Denna sida ger ofta tydlig information om att surfaren omdirigerats. Men det förekommer också att den nya sidan till sin grafiska form är så snarlik den ursprungliga att man viden första genomgång av texten inte märker att en del av textinnehållet har förändrats. En annan möjlighet är att registrera en närliggande domänadress med samma namn eller förkortning som företaget eller organisationen ifråga, t ex “.org” istället för “.com”, “.gov” eller “.net”, vilket man samtidigt kombinerar med vissa sökord. Den som letar efter adressen till en viss organisation eller ett företag i sökmotorer eller direkt med domännamnen reflekterar kanske inte över att de kommit in på “fel” sida. På denna sida, som kan ha samma grafiska profil, kan man sedan som kulturterrorist ge ut alternativ information. Det finns exempel på dagstidningar som av misstag publicerat material från dessa sidor. En tredje metod är att överlasta servrarna med förfrågningar så att servern blockeras. Exempelvis hände detta i samband med Världsekonomisk Forum i NY, 2001, då elektroniska störningsteatern tog på sig ansvaret.

Biologi och genmanipulationer

Ett annat återkommande fält för kulturterrorister är att belysa och ifrågasätta genmanipulationer och bruket av DNA i kommersiellt syfte. Det finns ett allmänt motstånd till att enskilda företag kan ta patent på företeelser och ämnen som redan existerar i naturen, det gäller allt ifrån läkemedelsföretag som tagit patent på sjukdomar och naturläkemedel till olika grödor. Och om detta inte går försöker företagen att få patent exempelvis genom små genförändringar i DNA. Mycket av det som förr tillhörde alla har nu blivit en fråga om patenträttigheter. Dessa ämnen berör frågor som förknippas med IPR (intellectual property right). Några som arbetar med detta är t ex Critical Art Ensemble, se http://www.critical-art.net/

Heath Bunting har belyst även detta område. I hans projekt Natural Reality Superweed riktas kritik mot företaget Monsanto (http://www.monsanto.co.uk/) och deras sätt att bedriva sin verksamhet. De flesta har antagligen hört talas om den kanadensiske bonden som blivit stämd av Montsanto för att han inte betalat licens till företaget. Detta eftersom fröer från närliggande gårdar med Monsantos genmanipulerade grödor spritt sig till bondens åkrar genom vinden och slagit rot på bondens ägor. Montasanto menar å sin sida att bonden själv medverkat till att sprida fröerna på sin åker, men han kan inte lämna något bevis för detta. För den som vill protestera mot Monsanto finns fröpåsen SuperWeed kit 1.0 (se bild) att tillgå. Fröpåsen består av en blandning av naturliga och genmanipulerade brassica fröer (raps, rädisor, senap och lomme). Om dessa fröer blandas och tillåts att gro och korspollineras, bildas ett superogräs som är resistent mot allt nuvarande ogräsmedel, t ex Monsantos Roundup. Detta kommer att hota Monsantos lönsamhet av konventionella och genmanipulerade Brassica-grödor men även produktionen och distributionen av ogräsmedel.

Innehavaren av fröpåsen tilldelas med andra ord möjligheten att föra en biologisk krigsföring mot Monsanto på det ekonomiska planet, vilket leder till att minska deras vinst. Därmed får de mindre resurser till att utveckla nya genmanipulerade grödor och ogräsmedel. Detta superogräs kommer att bildas i naturen av sig själv, utan fröspridarens hjälp. Det som fröspridaren gör är att påskynda denna process för att på så sätt lägga hinder i vägen för Monsantos framställning och produktion av tillräckligt effektiva ogräsmedel.

Moraliska aspekter

Vilka moraliska aspekter kan man på att använda sig av kultur- terrorism? Från konstnärernas sida är det en moralisk skyldighet att ta upp dessa frågeställningar i sina konstnärskap. Detta även om det ibland bryter mot lagen. Heath Bunting menar att det inte finns en poäng i sig att bryta mot föreskrivna lagar. Han försöker själv följa lagen men ibland leder hans projekt till sådan konsekvens att lagen måste brytas.

Men är alla handlingar försvarbara? Många konstnärer hyser en moralisk betänklighet mot att agera konstnärligt om det krockar med enskilda människors integritet. Desinformation och att hindra människor från att ta del av andras budskap kan knappast vara förenligt med det kommunikativa handlande som Habermas talar om. Många av de kulturterroristiska handlingarna har ju ett syfte att skada företag på det ekonomiska planet, t ex genom kompromettering av varumärken eller att slå bort grunden för företagets produkter. Men att se alla företag som oskyldiga offer som verkar för mänsklighetens bästa är en delvis naiv inställning och många företag försöker nå ekonomisk vinning på bekostnad av samhället i stort. Dessutom försöker många företag och organisationer i det dolda att påverka människors värderingar och / eller demokratins institutioner genom lobbying och annan marknadsföring i eget syfte. I själva verket finns det många paralleller i metoder mellan avancerad branding och kulturterrorism. (Se kommande artikel “Branding och kulturterrorism”.

Kulturell Terrorism som strategi

Är kulturell terrorism effektiv som en konstnärlig strategi? Finns det inte andra strategier som är effektivare om man vill arbeta med och påverka sin samtid? Man kan jämföra med Oliver Ressler som arbetat med många liknande ämnen som Bunting, men vars strategi är att mer inta rollen som den utomstående observatören. Ressler själv är ingen aktivist. Han låter däremot aktivister komma till tals i sina filmer och han ger oss en alternativ bild av händelser som t ex G8 mötet i Genua 2001. Hans dokumenterande strategi har inneburit att han fått en stor spridning på sina filmer som This is what Democracy looks like! och Disobbedienti som visats på olika TV- stationer, filmfestivaler och utställningar. En annan strategi är den som Anna Brag intagit (se separat artikel av Max Liljefors). Brag gör ingen dokumentering utan snarare en konstnärlig gestaltning över vad det innebär att leva gömd som flykting och nödvändigheten att därför vara osynlig. Hennes konstnärliga gestaltning med dokumentära inslag ger en annan dimension på ämnet. På ett sätt mer stillsam, på ett annat sätt mer övertygande eftersom verket inte har ett uttalat politiskt ställningstagande. En annan strategi är att jämföra Bunting med Swetlana Heger som använder sig av samarbete som en konstnärlig strategi istället för konfrontation. Hegers arbeten har emellertid en dold agenda i det att hon belyser hur kulturproduktionen ser ut i konsumtionssamhället. Heger arbetar tillsammans med företag, t ex Adidas, men i dialogen med företagen skapar hon ett rum där hon i sin tur kan påverka företagsorganisationer och kanske därogenom förmå dem att ändra sig i deras organisation.

Avslutning

Jag har här försökt att skissa på vad kulturell terrorism kan vara. Personligen ser jag kulturell terrorism som en konstnärlig strategi i syfte att blottlägga underliggande strukturer i samhället, men med ett tydligt inslag av politisk aktivism. Generellt ser jag att kulturterrorism till stora delar handlar om följande: tolkningsföreträdet; en återerövring av det offentliga rummet; blottlägga underliggande strukturer och maktrelationer i samhället; kritik mot den ekonomiska globaliseringen och kapitalismen; kritik mot användandet av patent och genmanipulationer.

Det finns en mängd konstnärer som arbetar eller har arbetat med kulturell terrorism. Här har jag framförallt berört konstnärer som inlett sina arbeten under 90-talet. Men på ett sätt kan man se att det funnits kulturell terrorism även tidigare och man kan nämna konstnärer som Lars Vilks med Nimis (handlingar riktade mot äganderätt och det juridiska systemet), Cildo Meireles eller Hans Haacke.

Det finns en risk inom denna strategi att aktionerna tenderar att bara bli försök till lustigheter. Men det ska påtalas att humor är ett påfallande inslag i kulturterrorismen vilket jag emellertid inte berört. Men även om humorn finns, bör aktionerna vara genomtänkta på ett djupare plan. Framförallt eftersom de ofta gör moraliska och politiska anspråk. Kulturell terrorism som strategi utgör en möjlighet för de konstnärer som vill befinna sig i fronten av samhällets utveckling.

 

1 Heath Buntings egen definition är: “Cultural terrorism can be defined as an offensive against dominant systems of meaning, and their defining of reality and nature, within the realms of propaganda and disinformation”. www.irational.org/cta

2 Se t ex Naomi Klein: No Logo,
www.adbusters.org och Jorge Capelán: “Globalisering: branding & antibranding. Heterogenesis nr 39

3 Jfr Jürgen Habermas; Borgerlig Offentlig, 1962.