I installationen Ser imaginado (Imaginär varelse), visar Florencia Flanagan två block i polyesterharts. Inuti ett finns två stympade kroppar. En är en Barbiedocka och den andra är hennes fästman Ken (figurer som ofta återfinns i hennes verk). Båda saknar ansikten. Han saknar dessutom ett ben. I det andra blocket syns svagt spåret, avtrycket, av de två (frånvarande) dockornas kroppar. De två blocken fungerar som ändpunkterna i en linje, och utgör hörnen i en virtuell triangel skapad i rummet av konstnären. I triangelns tredje hörn finns en frys med engångsbrickor, som i sin tur innehåller delar av dockkroppar. I triangelns mitt hänger en spegelblankfär. Vid en sida hänger en liten figur. Det vill säga, harts, dockor, någon sorts reservdelar till dockorna och en spegel.

Att använda dockor i den konstnärliga ikonografin har sin historia. Det skulle kunna breda ut sig från E.T.A Hoffman, i litteraturen, med klassikern Sandmannen, genom Hans Bellmers konstverk, Den halva dockan 1971, till Cindy Sherman, s/t #253, 1992.

För fyrtio år sedan föresatte sig Barbies skapare att framställa några dockor som skulle återspegla dåtidens filmstjärnor; paradoxalt nog, försöker nutidens kvinnor efterlikna den idag väldigt kända lilla dockan. Så till den grad att man kan iaktta (och till och med dokumentera) en hysterisk jakt efter den modellen. Cindy Jackson, till exempel, en konventionell amerikansk hemmafru utsatte sig för mer än 20 skönhetsoperationer för att likna den blonda dockan, utan att lyckas, så klart. Här ifrågasätter Flanagan de attribut som samhället, förfört av Barbie-bilden, gett kvinnan.

Men det är inte allt. Flanagan införlivar dessutom en Barbie reducerad till en torso med små hjul istället för ben. Denna “modifikation”, gör att den familjära Barbie upphör att vara det. Att ersätta det organiska med något mekaniskt gör att Barbie plötsligt verkar olycksbådande. Ett exempel på olycksbådande eller mer ett föregripande av fantastisk bioteknologi? Implantat av metalliska delar? Varför inte? Den biotekniska experten Dr. William H. Dobelle, håller fast vid att “I och med det nya århundradet kommer vilket viktigt organ som helst, förutom hjärnan och det centrala nervsystemet, att ha ett artificiellt substitut.”

I vilket fall som helst är hänvisningarna till “den svarta organmarknaden” och “den ökade efterfrågan av organ” ganska vanlig idag och även till “högteknologiska proteser”. “Amerikanarna säljer sig allt mer: sitt blod, sin sperma, sina äggstockar, till och med sina nyfödda. Och forskare och stora företag erbjuder allt fler mänskliga “produkter”: organ, fosterdelar, vävnader, stamceller, biokemiska sammansättningar och gener…prisläget för våra mest intima ägodelar har skapat en ökande marknad för människokroppen.” I posthistorien skulle detta kunna överenstämma med dem som påstår att cyborgerna redan anser att kroppen är föråldrad.

Två hartsblock innehåller Barbie och Ken precis på samma sätt som man finner vissa fossiler. Det säregna med Flanagans är att de är lemlästade. Eros och död? Kroppen, som borde vara livets säte och som borde kunna överföra iden om livet, återfinns genomborrad av dödens tryck (tanatos). Så länge kroppen är identitetens stöttepelare, borde det medföra att en stympad kropp även härrör ur stympade eller fragmenterade identiteter. Men vad är konstnärens poäng med att visa dessa lemlästade kroppar? Det kanske är en inbjudan till åskådaren att mentalt rekonstruera människan ur fragmenten?
Det kan också tänkas att det syftar till att symbolisera ett samhälle som inte ger människan något utrymme, en särskild plats, och detta hindrar henne från att uppnå sin subjektivering. Genom att inte kunna bygga upp ett subjekt, med en egen plats, med en egen vilja, döms människan i dagens samhälle till att vara objekt.

Det finns ytterligare en sak. Stympade och lemlästade kroppar är produkter av en dissektion, av kroppslig upplösning. (Dinos och Jake Chapman arbetar med fragment från provdockor i naturlig storlek). Döda och djupfrysta fragment, framkallar en ångest över fragmentering hos åskådaren, över att förvandlas till delar, utbytbara delar, likt bilreservdelar. Flanagan lägger ifrån sig sina figurers lemlästade delar, hon ställer ut dem och bjuder ut dem på engångsbrickor, inuti frysar, i ett konstutrymme, metaför för framtidens affärer. Den andres delar presenteras som konsumtionsobjekt och utan subjektsstatus. Här framlägges användningen av den andre, med samma avståndstagande och likgiltighet som till ostar och glassar.

Dockan är livlös. Tjänar hon då till symbol för människans plats i det aktuella samhället? En social angivelse? McLuhan t o m påstår att “en sida i vår dynamiska kultur av utbytbara delar” ger “mod åt kön underliga upplösning, inte bara människans, utan hela kroppens.” Idag är den andre sedd som något partiellt och inte som en helhet. Den lemlästade kroppen skulle vara ett exempel på detta. Fragmentet får oss att tänka på resten av kroppen och intensifierar närvaron av det som isoleras. Sartre har lärt oss hur mycket illamående synen av ett fragment kan frammana. Men Florencia Flanagan presenterar aldrig fragmenten isolerade. På det sättet kan inte födas en orimlig önskan efter en obönhörligt saknad del.

“Teknologin ifrågasätter gamla idéer om kroppen, vi lever i en tid av artificiella monster där den mänskliga formen tycks allt mindre urskiljbar, reducerad till utbytbara delar, likt Terminator 2:s CYBORG T 8000 spelad av Schwarzenegger, eller oändligt manipulerbar, likt den flytande metallen i samma film.” (Mark Dery)
I verkligheten förvaras även de organ som är lämpliga för transplantering i frysar. Man fryser ner för att konservera (sperma, till exempel), för att kunna återuppbygga eller återanvända. Men Flanagans frysar förvarar inte, utan de talar om nedfrysningen av människan, om nedfrysningen av hennes känslor. Figurerna som svävar ovanför, skulle kunna ses som element från en kosmisk rymd, före mänskligheten, det mänskliga registret. Åkallar hon kanske ett stadium före en mänsklighet? Håller hon på att varna oss för en känslokris i det nutida samhället? Andra figurer saknar ansikten, saknar identiteter? Skulle det kunna handla om en glidning från den biologiska identiteten till den syntetiska identiteten, som har föreslagits, till följd av en mutationsprocess?

Men om ikonkroppen skapar nära förhållande med den sjuka kroppen, med den sociala kroppen och även med den erotiska kroppen, kan då den ackumuleringen av kroppsliga fragment provocera ett erotiskt intryck som skulle kunna betraktas vid första ögonkastet, som hymner till kärlekens njutning? Kanske. Men i världen som Flanagan föreslår är önskningen nedfryst, eftersom huvudrollsinnehavaren, Barbie, är djupfryst. I så fall, skulle det handla om en värld utan önskningar, utan kärlek? Inte ens det Cyberkulturen teoretiserar över ”cybersex: sex genom teknologi är lika med framtid”. Människan främmande för sin kropp?

I teknokulturen, är kroppen objekt för genetisk manipulering och för plastikkirurgi (i sitt manifest Den kroppsliga konsten –som hon förkroppsligar-, framhåller fransyskan Orlan att “den Kroppsliga Konsten intresserar sig inte för det slutliga konstnärliga resultatet, utan för den operation-kirurgi-performance och för den modifierade kroppen, som förvandlas till en plats för allmän diskussion”)

Spegelns närvaro i installationen är inte slumpartat. Enligt Lacan får spegeln den stympade kroppens spöke att retroaktivt återuppstå. När någon varseblir sin spegelbild skapar den speglade bilden en illusion om en kroppsenhet som saknas och följaktligen identifierar han/hon sig med den bilden och kan betrakta en unifierad form, en gestalt. Å ena sidan, reflekterar Flanagans spegelsyta de fragmenterade kropparna. Å andra sidan, låter hon betraktaren gå från fantasin av de fragmenterade kropparna (mardrömsliknande) till en enhetlig form. Som symboliskt verk, genom de ackumulerade fragmenten, återger spegeln betraktaren den illusionsrika enheten av den förlorade figuren.

(Översättning: Lorena Acevedo)

 

* Angel Kalenberg är konstvetare och konstkritiker. Han är chef för Museet för Visuell Konst i Montevideo, Uruguay