|
El
desarrollo conceptual de la imagen plástica es analogía,
dialéctica entre lo público y lo privado. Una coincidencia
de lo humano y lo urbano, el intento desesperado de fusionar lo
corpóreo con la trama urbana que se recorta para determinar
ambigüedades. Hay incompletud, presencias y ausencias. Formato
preciso para objetos imprecisos, vacío fluctuante, formas
que en el intento de ser contenidas en un continente sin sentido,
flotan desvalidas. Fragmentos anatómicos que no hacen un
todo y no componen nada, produciendo en el espectador extrañamiento.
Los iconos están ahí: la silueta de una figura incorpórea
que se oculta en una anamorfosis del telón urbano; una
plantilla de «pies planos» gastados y colgados como
botines abandonados; las manos de resto urbano que disparan y
en la distorsión se convierten en garras y, por último,
un juego de cuadrícula secuencial, intercalando vistas
aéreas de ciudad con rostros que gesticulan un discurso
predecible.
Maximiliano Rossini devela el modo particular de aproximarse al
mundo y traduce esa realidad, recorriendo y poniendo a consideración
cada recoveco de la disección de su propia anatomía.
Su realidad se convierte en energía, en el vuelo de la
imaginación y la creación, en el orgullo y la sed
del goce.
La fotografía, que en su origen puso en crisis el tema
de la representación plástica, hoy es un elemento
de utilización artística. Técnica que Maximiliano
logra manipular con lo digital, buscando cuestionar ese espacio
de representación que induce la fotografía. Todo
aquello que nos muestra, pero también todo lo que nos oculta,
se revela a través de las imágenes, donde todo orden
puede ser vulnerado.
La cámara es el dispositivo que se interpone entre el sujeto
y lo que llamamos «cosas reales», y este joven artista,
desde la lente, acciona el obturador para separar el objeto de
su interés y delimitar su singular humanidad en retazos.
Refuerza la página un puñado de palabras ordenadas
alfabéticamente, un Cityonario (ciudad-diccionario) donde
la ciudad, en una particular letanía es: historia, territorio,
amorfa, adjetivo y hasta tiene alma.
Ciudad ideal, mundo creado que nos roza y provoca, topografía
de seducción y distancia.
|
Den konceptuella utvecklingen av den plastiska bilden är analogi,
dialektik mellan det offentliga och det privata. Ett sammanfallande
av det mänskliga och det urbana, det desperata försöket
att smälta samman det kroppsliga med stadens väv som skärper
sina konturer för att bestämma tvetydigheter. Det finns
ofullständighet, närvaro och frånvaro. Ett bestämt
format för obestämda objekt, ett flytande vakuum. Former
som, i sina försök att omfattas av en behållare
som saknar mening, flyter hjälplöst. Anatomiska fragment
som inte förmår utgöra en helhet och som inte komponerar
någonting, vilket framkallar åskådarens känsla
av främlingskap.
Ikonerna finns där: konturerna av en kroppslös figur som
döljer sig bakom en anamorfos av den urbana ridån; en
sliten innersula för ”plattfötter” som hängs
som kvarglömda skor; de urbana kvarlevornas händer som
skjuter, och i förvrängningen förvandlas till klor
och slutligen, ett spel av sekventiella skackbrädor som varvas
med flygbilder av staden med ansikten som grimaserar en förutsägbar
diskurs.
Maximiliano Rossini avslöjar ett speciellt sätt att närma
sig världen och att översätta denna verklighet, som
utforskar och uppväger varje vrå av sin egen anatomis
dissektion. Hans verklighet förvandlas till energi, i fantasins
och skapandets flyg, i stolthet och törst efter njutning.
Fotografin, som ursprungligen gav upphov till krisen av frågan
om den plastiska representationen, är idag ett element av vanlig
konstnärlig användning. Maximiliano lyckas med att manipulera
den digitalt och söker ifrågasätta fotografins föreställningsrum.
Allt det den visar för oss och även allt det den döljer
för oss, uppenbarar sig genom bilderna där varje ordning
kan överträdas.
Kameran är den anordning som ställer sig mellan subjektet
och vad vi brukar kalla ”de verkliga tingen”. Och den
här unga konstnären, med linsen som utgångspunkt,
trycker på utlösaren för att skilja hans intresses
föremål och sönderdela dess unika mänsklighet.
Sidan förstärks av ett antal ord som ordnas alfabetiskt,
en Cityonario (stad-ordlista) där staden är, genom en
särskild sorts litania: historia, territorium, amorf ting,
adjektiv, och till och med blir besjälad.
Idealstad, skapad värld som lätt vidrör och provocerar
oss, topografi av förförelse och distans.
|
