Den aktuella närvaron och spridningen av de så kallade installationerna motiverar reflextionen över dess speciellt sätt att ockupera rummet och skapa betydelser. Detta kanske för att i jämförelse med andra konstutryck är besättande av rummet installationernas mest disktintiva drag. Men, finns det en åt-skiliansbar rumsmenning i installationen? Vad är att installera? Är det möjligt att avgränsa en viss funktion gentemot de mångsidiga former, tema, attityder och kreativa förslagen? De närliggande termer till konceptet instalera refererar till ett icke definierat rum; i motsats till installationens som innebär rummets organisation, definition och förordning. Accepterade synonymer är att placera, grunda, ställa, inkvartera, arrangera, skapa, utrusta, bygga, lokalisera, ordna, belägga, etablera, lägga, resa upp, anlägga.I alla de fallen handlar det om att avgränsa och benämna rummet.

De grundläggande akterna --som till exempel städernas grundande-- förändrar det obenämnda och öppna rummets kaos till kosmos där det mänskliga tar plats, utvecklas och lever. Grundandet börjar i den nyfikna blicken av vem som har för avsikt att grunda en miljö i ett rum. Man borde kanske säga att grundandet börjar innan ögats arbete i blicken: i fantasin. De muromgärdade befästningarna, som exempel av mänskliga rumsavgränsningar, markerar en inne och en ute, inte bara från en defensivt synpunkt (eller misslyckande defensivt som den så kallad Maginot skyttegraven under andra världskriget) utan även som avgränsning av det familjära området, av det egna (Europa, Asien och Amerika bevarar betydande exempel av befästningar).

Ritningarna och omkretserna fyller liknade funktioner, den arkitektoniska designen fördelar betydelser i rummet. Till exempel i de kosmogoniska myterna representeras centers symbolen av ett storträ (Livets Träd) eller av en framstående berg(1). Dessa ritningar och omkretser beskriver en kvalifikations och konvergens kärna av detta obestämda rum, annars oassimilierbar för människan. Kanske är ostracismens straffkraft och den frätade och långsamma förstörelse upplevt av människor i exil anknyttna till samma konceptuella rötter; det oassimilierbar som blir ett obestämt rum för människan.

I den mening --d v s sättet att begränsa rummet-- uppstår skillnader mellan sättet som en skulptur befinner sig i ett rum av ett museum eller galleri och sättet som en installation gör det. Även om skulpturen besitter rummet kring sig --förutom rummet som den själv innebär-- och förese ett inflytnings område, är begränsingen av detta inflytnings område osäker, inte förutbestämt, skiftande. Genom att disponera de olika element som en installation består av gör konstnären en analog akt till grundandet. Han disponerar installationens delar och anordnar rummet. Ett av de medförda argumenten är de assosiativa värderingarna, som inleds mellan objektuella element (föreslagda av installatören), rummet och betraktarens aktivitet (fysiska --genom sina förflytningar--, perceptuella och intellektuella). Icke desto mindre, kommer i installationerna den rummäsiga förutbestämda utjämnande friheten från den temporala variabel. Men friheten är också bräcklighet: mottagaren inleder en visuell-och kropslig dialog med installationerna vars riktning beror delvis av sina intresse, bildning, känslighet, intellekt (2). Å andra sidan är en installation i vanliga fall installerad och des-installerad. Den brukar ha en begränsad tid i en galleri eller en museum. Och om den flyttas till en annan plats och om-installeras, eggar det nya rummet i den förändringar av olika slag som kräver kreativitet.

De multimediala installationerna innefattar (minst) två sätt av denna visuell/kropslig relation med rummet: a) det faktiska rummets ockupation -- som varje gång ger anledning till en aktuell vandring-- b) den visuella relationen med ett rum [som har] benämt virtuell. Denna rums ockupations dubbelhet upprepas i förhållande till tiden: den kropsliga vandringens faktiska tid och virtuell tid innefattad i bilder, objekt och arrangerade element.

Der finns inget som liknar en stil, eller genre installation (3), på samma sätt som det inte fanns en Dada stil, utan snarare en dadaistisk anda eller känsla. Utan att förenkla denna uttrycks komplexitet, outtömlig källa av seklens vodare konstutveckling, ma kan säga att en av dess framstående drag är känslan för ironi. Finns det något man kan benämna känslighet för att karakterisera konstnärernas val för installationerna?

Den breda domänen av det som betäcknar ordet installation, föreslår till synes två viktiga arbetslinjer. En av dem är starkt konceptualist [vilket innebär en annan känslig fråga: vad representera det installerade rummet i en tendens som befrämjar på det sättet det konceptuella, tidens varelse?] De element bidragen av installatören skapar en fragmentarisk konceptuell syntagm, tillräkligt mångtydigt för att föreslå ett betydelsefull område Mer än självklarheter av analysisk sort presenteras det tecken, spår som åskådare måste analysera.

Den andra riktningen gör anspråk på att skapa en miljö styrd av den formella undersökningen (särskilt den audiovisuella förvindelse). Nylig förskning över värdet och kropplighetens rikedom överenstämmer med installationernas ökande betydelsen, där åskådarens kroppförväntas vandra i det experientella rummet. I denna vandring exponeras ådkådaren till framför allt visuella och auditiva impulser, men även kinetiska, takt-och hörselkänsliga. Borde man undra över skillnaderna mellan den kroppsliga närvaro av den som går igenom det arkitektoniska beboeliga rummet --även detta behandlade med en djup visuell känsla-- och av den som går igenom ett installerad rum?

P.g.a. dess karakteristiska sätt att presentera de olika syntes element, utvalda efter dess sugestiva kraft, handlar installationerna i en retorisk förening en av-literalisering av betydelserna. En installation kan föreslår vanliga retoriska figurer (såsom metaforen, metonymin, sinecdoque) därför att den bygger upp betydelsen från tecken (vilka måste uppfattas som kulturella tecken). Den innehåller då tillräkliga drag för att uppfattas som en semiorisk operation (T. Sebeok).

Den filosofen och epistemologen Gastón Bachelard, i La Poética del Espacio/Rummets Poetiken (P.U.F. 1957), beskriver en serie mänskliga och animaliska rum; hem och bo, källare och gavelrum, koffertrar och lådor. Alla dessa rum establerad med egna dimension och mening, av specifika inllektuella kroppsliga och känslomässiga upplevelser. Från individens tilldelade värdet till dessa relativa rum uppstår i varje fall av de inre och yttre artikuleringarna. Inget annat framkallar en installation: en värdering av relationen inne/ute utifrån intellektuella, kroppsliga och känslomäsiga specifika upplevelser förutsakade av en skapare.

Noter
(1) Den filosofen och reliogionhistorikern Mircea Eliade har utvecklat denna punkt i sina böcker (Bl.a. El mito del eterno retorno/ Myten av det eviga återvändandet, Mito y realidad /Myt och verklighet, La nostalgia de los orígenes/Ursprungens nostalgi) Ararat bergen (5 122 m) i Turkiet är punkten där Nohas ark strandade, enligt det gamla testamentet.

(2) Förvisso, även i en tavla finns en visuell rutt, tros att målarna ofta sätter attraktions punkter i sina bilder.

(3) Inte i termens klassiska mening. Det finns dock konstitutiva element av installationes struktur som skulle möjliggöra för oss att, om inte dela den i en noggran klasifikation i gränserna, åtminstone karakterisera den i dess centrala drag. Dialektiken objekt-förutbestämd rum är strukturella

(Översättning: Ximena Narea)