Under de senaste decennierna har variationen av slutna platser ägnade åt konsten, utökats till icke-traditionella platser, beständigt eller obeständigt omformade till ändamålet: konstnärernas privata bostäder, ateljéer, gamla baracker, kvarnar, övergivna lagerlokaler o.s.v. , fantasin flyger och ingenting förvånar. Medan det slutna rummet har hittat nya distributionskanaler för konstverket, fortsätter det öppna rummet att praktiskt taget vara oforskat. Det fundamentala problemet som det öppna rummet presenterar är det otal aspekter som konstnären måste ta hänsyn till för att genomföra sitt verk: placering, fasta befintliga element (såsom träd, bebyggelser, skyltar), skiftande element (såsom människor, klimat), den etablerade användningen av den bestämda platsen, dess historia inom kulturens kropp, o.s.v.

Här vill jag introducera FA+ och deras olika sätt att konfrontera det öppna offentliga rummet. Från begynnelsen och som ett gemensamt konstnärligt projekt (1992) har Falk och Aguerre arbetat med konstnärer från olika länder och med skilda uttrycksformer så som med yrkesmänniskor från olika discipliner (därmed tecknet + som följer initialerna). Baskonceptet i deras verk är överskridandet av fysiska och kulturella gränser, där deras egen förening utgör det första av gränsöverskridandena; Ingrid Falk är svenska och Gustavo Aguerre är från Argentina.

FA+ födds

Ateljén pÅ Drottninggatan 71:A (Stockholms självaste centrum) utgör samtliga projekts utgångspunkt. Där föddes spontant ett av de första som sedan namngavs White Shadows (1993). Aktionen utgjordes med 55 mänskliga siluetter i olika ställningar utskurna i vaxat papper som sattes fast på trädstammar på olika platser i Stockholms centrum. Detta verk konfronterar det offentliga rummet och överskrider auktoritetsgränsen (det fanns inget tillstÅnd att genomföra det) samt går publiken till mötes på oväntade platser. Figurerna liknade înegativaî människoskuggor, ensamma eller i par som i en oskyldig lek. Samma år gjorde gruppen Il Cadavere Squisito som bestod av en kvinnoskulptur utförd i bröddeg i naturlig storlek som satt på en trä och halmstol. Skulpturen installerades på mitten av Piazza San Marco i Venedig under det årets invigningsdag av biennalen. Idéen var att de hundratals duvor som vanligtvis täcker hela torget och ser till att förstöra de tusenåriga byggnaderna samtidigt som de förtjusar turisterna, skulle ta del av detta îutsökta likî. Verket var väl genomtänkt vad beträffar materialvalet, figuren det representerade och platsen där det installerades. En madonna begår självmord mitt emot San Marco katedralen genom att låta sig förtäras av duvorna! Här upptäcker vi två sorters överskridanden. Det ena är av fysisk karaktär, mot det italienska offentliga rummet och det andra är av kulturell karaktär, mot den katolska kyrkan. Ingripandet, i vilket FA+ personligen deltar fram till dess att kvinnan sätts ned på platsen, innefattar två aktörer: kvinnan och duvorna. De finns med förutsatt att de, var och en efter sin egen karaktär, interagerar pÅ ett visst sätt. Kvinnan agerar lockbete och drar till sig duvorna för att de ska kunna agera sin egen roll i verket. Det omedelbara målet uppfylls men åt vilket håll gÅr verket egentligen? Först och främst ifrågasätter det en av den katolska kyrkans viktigaste regler, d.v.s. bestraffningen mot självmordet, vilket bannlyser individen och utesluter den från den katolska gemenskapen. Dessutom ifrågasätter verket en av katolicismens största symboler: den helige ande, som istället för att fylla kvinnan med sin själ och ge henne liv, förtär henne som en råfågel. Från och med nu kan associationerna multipliceras oändligt. En oförutsägbar händelse var den att innan duvorna avslutade sitt, dök det ett gäng ungdomar upp som uttömde sitt raseri och ägnade sig åt att sönderkrossa resterna av henne.

Monumentala verk

Det monumentala verket överskrider de mänskliga dimensionernas marginaler och det hanterbara. Det förvånar med sin storlek och stil. Vanligtvis är dessa verk av permanent karaktär men detta är ännu en regel som FA+ har överskridit. Deras monumentala verk har varit av tidsbegränsad karaktär. Gruppen har deltagit tre gånger i det kommunala projektet Tivoli Kultur som ägde rum i Kungsträdgården flera år. Första gången deltog de med Igloo (1993). Det var ett projekt som involverade boendebyggandets olika byggaspekter. FA+ designade en igloo med hjälp av 54 avverkade kylskåp som ett konkret boendeförslag. Till detta tillades försäljningens iscensättning och föreställning: reklamaffischer med bilder av igloon installerad vid olika platser i Stockholms utkanter där många immigranter bor, olika betalningsförfaranden och mutsystem att presentera till de potentiella köparna. De tre konstnärerna var en del av verket genom att delta i försäljningen och i presentationen av igloon, vilket naturligtvis gav verket en mycket särskild dynamik. Andra gången deltog gruppen med verket L'Art de Triomphe (1994) som bestod av en båge utformad av 24 containrar, samtliga öppna åt samma håll. Det genomfördes kontinuerligt performance och musik i olika stilar och trender innanför containrarna, vilket gav verket îlivî på ett speciellt sätt. Denna oavbrutna aktivitet skapade en spänning mellan îexteriörenî och îinteriörenî i verket genom att konfrontera den enorma järnkollosens stelhet med rörelsens plasticitet och musikens intensitet som skakade containrarnas väggar. året därpå presenterade gruppen verket Korthus. En gigantisk struktur som mätte 15 meter i höjd, 30 meter i längd och 6 meter i bredd, byggd av 107 st. stängsel som till skillnad för de gränser som själva materialet representerar för publiken, var transparent och tillät människorna att passera fritt genom konstruktionen. Motsättningen som verket uppenbarade är huvudsakligen den som ges mellan det ömtåliga i korthusets struktur och den verkliga vikten av stängslen.

Tillhörighet eller inte tillhörighet till en kultur

Varje kultur har sin inbördesdynamik som etablerar inne och uteslutningsregler för de medlemmar och materiella objekt som utformar den. Detta gör sig gällande både för en metakultur som den västerländska kulturen och för en mikrokultur som fotbollsklubben i vilken förort som helst. Dessa regler eller interagerande sätt, både internt och med det som finns utanför gränserna, utformar kulturens identitet. Tillhörighetsgraden bestäms av den mänskliga grupp som formar kulturen i fråga och inte av individen. Detta kan man observera i alla sorters mänskliga aktiviteter. De två följande aktionerna av FA+ berör just dessa regler och det främmandes intrång i konstkulturen. Obehöriga äga ej tillträde (1994) var ett projekt i två delar som ifrågasatte inkludering och uteslutning i konstens värld. Vilka är dem som är tillåtna och vilka inte? Vilka tillhör och vilka tillhör inte den exklusiva konstvärlden? Vilka och vad för regler och förordningar bestämmer inträde, utträde eller genomgångsförbjud? Den första etappen utgjordes av ett intrång i det privata gallerirummet genom utskicket av en fax med texten liknande projektets rubricering och klistringen av en affisch i A4 format med samma text vid ingångarna till de intervenerade gallerierna. Faxen som ett generaliserat kommunikationsinstrument är en möjlig länk mellan det yttre och det inre. Den länken kräver dock kunskapen om en viss kod som inte alltid är tillgänglig för alla i publiken. Här gäller detta som en utmaning till det slutna gallerirummet vars ingång omsluts av diverse obrytbara koder. Samma idé utgör basen för den andra delen av projektet som gick ut på att bygga upp en fyrkant av byggbranschens stängsel. Objektet motsvarade två fyrkanter inne i varandra på vars sidor återigen kunde läsas obehöriga äga ej tillträde (samma som skickades till gallerierna). Verken installerades mitt framför Moderna Museet, Kulturhuset och i parken utanför ett Konferenscentrum m.fl., samtliga i Stockholm.

Principen inkludering och uteslutning får hos FA+ en social dimension i samband med en intervention gemomförd vid entrén till nattklubben Penny Lane när tidskriften 90Tal organiserade en gala där. Vid ingången hade besökarna möjlighet att välja mellan två vägar: «Ingång 1- Endast för Stockholms kulturelit» skrivet på en grön skylt och «Ingång 2 - Vanligt folk, invandrare» skrivet på en röd skylt. Inget kan vara mer motsägelsefullt, diskriminerande och antidemokratiskt än den här särbehandlingen. Ingen verkade dock berörd av detta. Alla accepterade regeln helt och fullt utan att protestera. Här finns det en påtvingad interaktion hos publiken som måste identifiera sig med eliten eller med vanligt folk, eller vad som värre är, med invandrare! för att kunna komma in och fÅ del av nöjet. Vid îIngÅng 1î fanns det två vakter som ställde frågor för att försäkra sig om tillhörigheten: född i Stockholm? Tjänar hur mycket? o.s.v. Frågorna avslöjade den kulturella elitens karaktäristik och svaren vem som tillhörde den. Till mångas förvåning hjälpte det inte mycket att ha kontakter. Få personer gick direkt till obevakade «Ingång 2» för att bespara sig köer och besvär. Vad säger oss denna erfarenhet? Eftersom det genomförs i Stockholm, Sveriges huvudstad, kan vi påstå att de som ville vara med i denna speciella tillställning, dit vissa (om än lokala) celebriteter kom, också ville tillhöra denna särskilda grupp, eller åtminstone vara närmare den. Det märkliga är att vanligt folk, t.o.m. invandrare kunde komma in, bara de definierade sig själva som det, som dem som inte tillhör, de utanförstående. Det verkar som om det denna gång inte fanns så många av den sorten. En mycket intressant och avslöjande erfarenhet. Är inte detta att tala om ett fullständigt väl genomfört verk?

Det permanenta verket

Till detta århundrades mitt, hade det permanenta verket traditionellt sett varit nationalhjältens bronsstaty, som oberörd av tidens gång galopperar mitt på torget. Publiken kunde också avnjuta de nakna barnskulpturerna (bevingade eller ej) som förskönade eller förfulade fontänerna. Så småningom kom en oändlig serie i olika storlekar, mer eller mindre slipade stenar eller fritt klippta metallbitar i olika former och storlekar att invadera de offentliga platserna för att îmoderniseraî dess utseende. Det är sant att de estetiska preferenserna varierar men vem är det som bestämmer dessa preferenser? Detta är känsligt. Framförallt när det gäller verk som kommer att bli det materiella spåret av en kultur som funnits en viss period.

Det permanenta verket är en nödvändighet för ett samhälle för att föreviga sig och för konstnären en utmaning att representera sin tid. 1994 deltar FA+ i Strindbergsfestivalen som årligen organiseras av Stockholm Stad, med ett projekt kallat CITAT. Verket utgjordes av en serie utvalda citat från olika texter av författaren mÅlade i vitt mitt på gatan längs hela Drottninggatans (en av Stockholms viktigaste centrala gator). Genom citaten försökte konstnärerna visa den store författarens utmärkta och kontroversiella personlighet. Några av dem var: «Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att släpa på», «Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig», «Jag är ställd under observation, därför att jag misstänks vara klok». Gatan har som öppen plats, speciella förutsättningar. Det är en plats där det finns ett ständigt flöde av människor och där stilla stunder är sällsynta. Gatan är, kort sagt, vägen som leder oss någonstans och inte målet i sig. Skrifternas linjära struktur anpassade sig mycket bra till detta «att vara på väg någonstans». Meningarna på marken kunde läsas utan svårighet åt det ena eller det andra hållet. Några år senare beställde Stockholms Konstråd verket av FA+ CITAT som en hyllning till Strindberg och som ett permanent verk. Det är därför man idag återigen kan läsa samma citat i en 800 meters lång remsa på Drottninggatan men den här gången med bokstäver utförda i rostfritt stål och nedsänkta i gatans asfalt. Verket invigdes officiellt den 14 maj 1998 och utställs för samtida och kommande generationer.

Arbetet i det offentliga rummet är rikt på möjligheter samtidigt som det är utomordentligt krävande. FA+ lyckas med att fånga det grundläggande i varje möjlighet de har, genom att skapa och strukturera verk som svarar till de skiftande aspekter den öppna platsen har. Gatan och dess liv tränger in igenom ateljéns fönster på Drottninggatan och lämnar spår som kontinuerligt står under process. När det rätta ögonblicket uppstår, går FA+ publiken till mötes med snabba kommentarer som i White Shadows, verk med långt reflekterande syfte som ingångarna vid nattklubben i Stockholm eller verk som handlar om en av de mest prestigefyllda personligheterna den svenska kulturen har i verket CITAT.

(Översättning: Miguel Gabard)