Dessa rester vilar nu på bäddar av mörkröd sammet i glasskrin, laddade av gömda betydelser. Alla som såg dem, även om de inte kände till deras ursprung blev mycket rörda. Om man bad dem att gissa ursprunget var svaret alltid liknande; resterna av en Mayaindian eller en Inkamumie ifrån Sydamerika, eller heliga reliker stulna ifrån Italien, delar av en mycket gammal människa stulna ifrån något museum. I samtliga fall krävdes deras återlämnande till museet, det offentliga, till mänskligheten. Detta var också intentionen. Nu återstod det att sluta cirkeln genom att på något sätt återskapa händelsen.

På ett galleri i Stockholm (Nordens Venedig) gjordes en utställning för att visa relikerna för allmänheten. I galleriets rum byggdes en krypta med väggar och tak gjorda av silkespapper, kryptan fyllde nästan hela rummet hängande i luften med sytråd cirka 10 cm ifrån det befintliga rummets tak och golv men utan att vidröra dem. Det gav en extrem upplevelse av ömtålighet, pappersväggarna rörde sig så snart nÂgon rörde sig i rummet.

För att skapa symmetri (i meningen av en likartad biberättelse) gjorde de pepparkakor med formen av berömda duvor av Picasso och Magritte. Innan besökarna gick in i rummet blev de bjudna att äta av kakorna, vilket de oskuldsfullt och nöjsamt gjorde.
De tre skrinen med relikerna fanns längst in i kryptan, golvet var helt täckt med stora torra bröd som de själva hade bakat. Publiken var tvungen att komma in i den svävande kryptan för att kunna se dem, men för att göra detta måste de trampa p brödet som täckte golvet och det knastrade under fötterna, någonting som var problematiskt och obehagligt för de flesta. Som en äldre dam uttryckte det, det här är en synd.

I Nordens Venedig åt människor fåglar av bröd, och trampade på bröd för att se resterna av det människobröd som var ätet av fåglar och trampat p i Venedig.