Idén om vad de skulle göra till Venedigbiennalen uppstod när de berättade för en vän om Lucia Lucia. Myter baserade i verkliga kroppar som konsumeras tills det bara är smulor kvar av vad de en gång varit.

La donna di panne som hon blev känd som, en kropp gjord helt av bröd, skulle föreställa själva Venedig, en kopia av Venedig, en gammal dam, ett helgon, en relik lämnad åt sitt öde, lämnad åt duvorna, turisterna och Venedigs befolkning.

Med den idén samlades de i den italienska konstnärens Nicola Pellegrinis ateljé, i Chiaravalle en liten by vars namn också är ett gammalt Benediktinerkloster i utkanten av Milano. Skulpturens tillblivelseprocess var en odyssé i sig själv, kryddad av Italiensk lokalfärg. De började i husets trädgård med att göra en avgjutning av Ingrids kropp. För att kunna göra det var de tvungna att gipsa henne helt och hållet, vilket tilldrog sig nyfikenhet ifrån byns grannar som gick förbi huset om och om igen. När de slutligen förklarade målet med sitt egendomliga uppförande, ville alla i byn hjälpa till och de kom förbi varje dag för att ge dom resterna av gårdagens bröd.

Man blandade det malda, hÂrda brödet med ägg, vatten och socker för att göra en deg, med vilket de fyllde kroppens gipsform. De ursprungliga intentionerna var att låta massan torka i solen, men de upptäckte snart att det skulle ta flera dagar. Så de fick sÂga formen i bitar för att torka dem i ugnen. Ugnens värme gjorde att degen klistrade sig fast i gipsen och samtidigt gav det en rostad ton till brödet, som en pepparkaka. Väldigt försiktigt lossade de bitarna ifrån gipsen och sydde sen ihop dem för att sammanfoga dem igen. Med La donna i bitar, i bagageutrymmet i bilen, for de till Venedig dagen innan invigningen. På Giudeccaön monterade de slutligen ihop henne sittande p en stol och p invigningsdagen började de processionen till Piazza San Marco. De tog "vaporetton", gick upp och ner för broar, korsade trÂnga passager och gallerier tills de kom fram till Piazzan i vilkens mitt de satte ner henne vänd mot katedralen när klockorna slog fem p eftermiddagen.

Där lämnade de henne som en glömd drottning med ett lugnt och stolt ansiktsuttryck, för att duvorna skulle göra sitt performances. Efterhand närmade fåglarna sig och som rovdjur började de att hacka och äta henne, sen var det turisterna och de nyfiknas tur att ta delar av henne som souvenirer, och s turades de om, duvorna och turisterna när Falk, Aguerre och sällskapet lämnade Piazza San Marco, La donna och duvorna åt sitt öde.

Sent på kvällen på Haigís, den obligatoriska baren under Biennalen, pratade alla om henne, om hennes skönhet, om hennes söta utstrålning, om hennes doft. Biennalens organisatörer ville ha henne inom Biennalens område, någon ville köpa henne, men detta vare emot projektets intentioner, dessutom var det redan för sent.

Klockan tre på morgonen återkom Gustavo och Ingrid till Piazza San Marco, endast för att finna en hög med rester. La donna var helt krossad precis som stolen på vilken de lämnat henne, vittnande om det extrema våld som hade använts. Senare fick de veta av vittnen till ödeläggelsen att det var en grupp unga Venetianare som hade attackerat henne med sparkar och slag. Forskande runt hela Piazzan hittade de en hel fot, hälften av den andra och en hand, som de försiktigt tog tillvara för att ta dem med till Stockholm. Där skulle de förvandlas till Reliquias.