|
JAVIER ABREU
|
|
(Foto: X. Narea) |
 |
|
|
 |
 |
|
Degustación
de Javier Abreu En el París de fin de siglo XIX, el actor Firmin Gémier, interpretando el Ubu Roi de Alfred Jarry pronunció al comienzo de su texto una única palabra: “...merdre...”, y ni la “r” incluída en medio, pudo atenuar el escándalo generado por haber quebrantado el tabú, que podía significar el uso de la palabra mierda, en la esfera pública de la sociedad parisina de entonces. Sin duda, el Arte tiene una historia de mierda. Pero para ser más precisos y coherentes con lo que pretendemos poner de manifiesto en estas líneas, deberíamos afirmar que es la mierda, quien tiene un lugar de privilegio en la Historia del Arte. No vamos a hacer una exposición que lo fundamente. Más allá de la ya vulgar suposición de que el excremento fue la primera materia pigmentada a la que el hombre recurrió para expresarse, para trazar sus primeros gestos, podríamos simplemente citar, la consagrada actitud de Rembrandt von Rinh al regodearse incluyendo sus propias deyecciones en la pintura que utilizaba en sus obras, como la prueba más fehaciente del poder sublimador de la mano del artista, poder capaz de transformar la materia más vil en goce estético, en obra de arte digna de la admiración por parte de varias generaciones. Tal vez no deberíamos dejar de citar a Piero Manzoni, quien presentó una actitud clara a este respecto, al producir noventa latas de mierda del artista, conteniendo treinta gramos cada una de ellas, conservada naturalmente y “made in Italy”. Y podríamos agregar, si esto fuera poco, el evento que tuvo lugar en los últimos años, cuando una de las famosas latas de mierda, perteneciente a este artista, fue abierta en una performance, generando por un lado la admiración de algunos entendidos, ante semejante acontecimiento estético, y por otro, la reacción de los familiares de Manzoni, quienes parecen no haber aprobado la destrucción de tan preciada obra. Bastante lejos de las ligas mayores, tal vez sólo de momento, Javier Abreu, joven artista uruguayo que participó en el Ciclo de Performances de la Ciudad de Montevideo, revivió la polémica entorno al tema de la mierda en el arte, al ingerir una hamburguesa elaborada con su propia caca, (por lo pronto de eso estaba convencido todo el público; de que se trataba de su propio excremento), vistiendo, como en alguna otra de sus performances, el famoso uniforme de Mc.Donald’s, en una acción que se anunció con el título: El empleado del mes: degustación de productos. A pesar de que el ámbito institucional de formación de Abreu estuvo siempre signado por tendencias transgresoras y que dentro del mismo público había compañeros y docentes del artista; que igualmente el resto del público estaba conformado por personas acostumbradas a las singularidades que el ámbito de las artes suele presentar; un público constituido en su mayoría por artistas, críticos, estudiantes de arte, etc. a pesar de todo ello, para casi la totalidad del público, resultó imposible sostener la actitud estética, al decir de Susan Sontag, en la experiencia de recepción generada por esta acción, por más esfuerzo que se realizara. La sorpresa e indignación de miembros del público, profesores, etc. superó inclusive a la experiencia a la que los estudiantes de Bellas Artes, en Montevideo, son sometidos por parte de los profesores, para recrear las situaciones y sentimientos extremos, a las que era sometido el público, en su momento, por parte del movimiento Dada. Realmente transportó al público fuera de los límites de lo concebible, de lo aceptable, y perversamente, simultáneamente, indujo a distintas reflexiones, que en forma desesperada, pretendían dar explicación conceptual al insólito banquete. Mientras una gran mayoría participa de la estéril discusión acerca de “si es arte o no es arte” la acción de Abreu, sin preocupaciones de orden ontológico o taxonómico, pone al desnudo una vez más la extraña y aparatosa construcción que soporta al sujeto artístico. Pero más allá de esta mera especulación conceptual, tal vez lo más interesante sea que el rechazo que su propuesta generó, oscila perversamente entre el evidente desagrado que la acción representa para la sensibilidad y el eco sutil del gemido del ego herido del receptor, al sentirse alcanzado o sorprendido a sí mismo, dentro de la orbe metafórica, que lo termina señalando a él como come mierda. |
Javier
Abrueus smakprov I slutet av 1800-talets Paris uttalade skådespelaren Firmin Gémier endast ett ord i början av sin monolog när han skulle tolka Alfred Jarrys Kung Ubu: “…merdre…”, och inte ens det extra ”r:et” inklämt i mitten lyckades lindra skandalen som uppstod på grund av tabu-överträdelsen, som användningen av ordet skit kunde betyda, i den allmänna sfären i det dåtida parisiska samhället. Utan tvekan har konsten en skithistoria. Men för att vara mer precis och koherent med det som vi försöker manifestera på dessa linjer, borde vi understryka att det är skiten som har en privilegierad plats i konsthistorien. Vi kommer inte att ha en utställning som säkerställer det. Mer än det redan vulgära antagandet att exkrementet var det första pigmenterade materialet som människan använde för att uttrycka sig, kan vi för att skissa de första framställningarna helt enkelt citera Rembrandt von Rinhs heliga attityd när han gottade sig genom att inkludera sina egna tarmuttömningar i färgen som han använde i sina tavlor. Som det yttersta provet på konstnärens förhöjda makt, en makt som kan förvandla den allra nedrigaste materian till en estetisk fröjd, i ett konstverk som är värdigt att beundras av flera generationer. Vi ska kanske inte undlåta att citera Piero Manzoni, som presenterade en klar inställning i detta avseende, när han producerade nittio konservburkar med konstnärens skit, där var och en innehöll trettio gram, naturligt konserverade och “made in Italy”. Och om detta inte vore nog, skulle vi kunna tillägga det som inträffade under senare år, när en av dessa skitkonserver som tillhörde denna konstnär öppnades under en performance, och på så sätt väckte beundran hos vissa kännare, inför ett sådan estetisk tilldragelse, och å andra sidan, Manzonis familjs reaktion, som inte tycktes uppskatta förstörelsen av ett så dyrbart verk. Ganska långt ifrån de höga förbunden återupplevde, kanske bara för en stund, Javier Abreu, ung uruguayansk konstnär som deltog i Performancefestivalen i staden Montevideo, polemiken kring ämnet skit i konsten, när han förtärde en hamburgare tillverkad av sitt eget bajs, (eller det var vad publiken var övertygad om; att det rörde sig om hans eget exkrement), iklädd, liksom i någon annan av hans performance, McDonalds ökända uniform, i en aktion som betitlades: Månadens anställd: avsmakning av produkter. Trots
att Abreus institutionella utbildning alltid bar på lagbrytande
tendenser och trots att publiken bestod av studiekamrater och docenter
till konstnären, och resten av publiken bestod av personer
som är vana vid de egenheter som konsten brukar bjuda på;
en publik som till största del bestod av konstnärer, konstkritiker,
konststudenter, m m. Trots allt detta, blev det nästan omöjligt
för nästan hela publiken att upprätthålla den
estetiska inställningen, som Susan Sontag uttryckte det, i
mottagarerfarenheten som denna performance gav upphov till, hur
mycket man än försökte. Överraskningen och indignationen
hos vissa publikdeltagare, lärare osv. överträffade
till och med experiment som studenterna vid Konsthögskolan
i Montevideo utsätts för av lärarna, för att
återskapa extrema situationer och känslor, som Dadarörelsen
utsatte sina publik för på sin tid. Han pressade verkligen
publiken till dess yttersta gräns, bortom det acceptabla, och
perverst nog införde han samtidigt olika reflektioner som på
ett desperat sätt försökte ge den ovanliga banketten
en konceptuell förklaring. Medan större delen deltar i
den sterila diskussion kring om “det är konst eller inte”
exponerar Abreus aktion, utan att oroa sig för den ontologiska
eller taxonomiska ordningen, ännu en gång den konstiga
och apparatliknande konstruktionen som stödjer det konstärliga
subjektet. Men bortom denna enkla konceptuella spekulation, så
är kanske den motbjudan som hans förslag väckte det
mest intressanta. Den pendlar pervest mellan den uppenbara obekvämheten
som aktionen representerar för känsligheten och det svaga
ekot av mottagarens jämmer över det skadade egot, och
känslan av att vara träffad eller överraskad, inom
den metaforiska kretsen, som slutar med att utpeka honom som skitätaren.
|
 |
 |
 |
 |