En kvinna bevittnar, under en flammande himmel, en era av stenar, straff, skrik, flyktingar och taggtråd. Hon vandrar genom detta grymma scenario, mellan mörker och norrsken, där urnaturen utan mänskliga spår förkunnas. Ett verk av spänd rytm, med konsonant/dissonans-ljud som lever ett eget liv på en metaakustisk nivå. Dubbla mellanslag, radförskjutningar och frånvaro av skiljetecken intensifierar effekten, medan kristallklara floder försvinner under ytan för att åter dyka upp några sidor senare. Stor poesi? Ja, “orden ler till hälften”!

Plösligt, utan förvarning, befinner sig läsaren i ett konstgalleri och tvingas att titta på “tavlor på en utställning” som är uppbyggda av väl komponerade och detaljerade scener, fångade i en struktur av extremt långa rader och i en tid som totalt beror på “om”.

Senare, när läsaren äntligen känner sig bekväm i den stilla och tysta målerisalongen blir han ännu än gång kastad ut/in, genom en lönndörr, mitt i det litterära jagets intima värld, där det kvinnliga lyser i sin renaste manifestation och där eld, vatten och övriga element härskar i mitten av obarmhärtiga stormar. Då när man når “huset” påträffas bara ruiner (kärlek?). Ordens enda källa är den älskade och inte poeten eller kärleken. Ett verk, det elfte av författaren, som klingar i själens öra som ett raffinerat pärlhalsband med en stor figurativ medaljong i mitten.

Rubén Aguilera

	Karin Lentz

Som skidspår
På norrskenets flammande himmel

Åker skidor mellan mörker
och norrsken
i skyn

Upp- och nervänd
ser hon jorden i mörker
i uppror i strid
kvinnor som stenas
män som prålar och
utdömer straffen

Kvinnor tystas
män skriker ut
sin rädsla

mellan mörker och norrsken

_________________________________________


Drar fingret utmed åsen

undersöker din karta

Sjunker i dalen
söker dig i skogsgläntan

släcker törsten i flodmynningen
hämtar krafter i vinden

gör upp min eld och

rök stiger i murstocken
i husresterna

målar isen frusen
vandrar utmed åsen
bland stenar

med en käpp i sotiga händer

och målarskjortan rödfläckad