Lyrisk odyssé bortom oceanerna

Poeterna betraktar och betraktar sig själv från barnets oskuldsfulla ögon, sin egen barndom ännu i samförstånd med världen eller från den gamles i den tidlösa poetiska dimensionens samexistens - där fadern och modern alltid är i nuet. Från fossilen och glaciären. Från blodets, vinets, havets, sandens och den stora oceanens salta smak. Men också från de små vattnen och stenen, runan, och landskapet med alla sena levande och färgrika varelser, i en färd från den episka sången mot den intimaste minimalismen: episka dikter på tre verser!

Regnet som genombött två Nobelspristagare där i extremadura, Chile, Neruda och Mistral, faller också på poenauten som vandrar genom längtans stad, den ljuvliga metaforens Temuco. Genom landet med jordens barn: Mapucheindianerna. Och genom deras fest, machitún.

Poetens öde i denna diktsamling är att fäördas för evigt i jakten på den skönaste och mes ogenomförgbara Itaka: "den ojälviska fristaden".

Rubén Aguilera

	Paul NIlsson
Foto: X. Narea

INNEHÅLLSFÖRTECKNING


Bräck Vatten
Hem
Ett gott dagsverke
Hemma
Internationellt Vatten
Ingenting
Bort Hem (längst Via Dolorosa)
Demodikt
Fri
Oberörd
En träbit
La Macha (saknad funnen förlorad saknad funnen förlorad)
Viktor
En snäcka till Pablo Neruda
Mellan
Temuco 98
Dina ord
Stora Vatten
Små Vatten
Du stora ocean
Arauco
Du är alltid besatt av di döe
Adolf Hitler (en sociologik bekännelse)
Den Lilla och den stora Skogen
En liten dikt om seendet
Det stora havet
Någon ro

Detta är mina verser
serverade som skaldjurssoppa
med mycket vin

Det är vid Havet man sträckt ut mig mot världen
för dessa ingrediensers skull
är jag Helt oskyldig

Ta emot mig när jag nu säger som det är
- Mina ord är mustiga fyllda av liv
och jag är fullständigt orädd för dem

Det jag vill säga dig är att jag hellre dör vid orden
låter livet slängas genom mina ögon
än att likgiltigt
konstruera en kärlekslös obeständig dialog

Ta emot mina verser som ostron ur min mun
så att vi snart kan älska


___________________________________________

Bort Hem (längs Via Dolorosa)

Lommavägen så ensam som Golgata
Jag går böjd av falskhet och vansinne för att inte trampa ihjäl sniglarna
som krasar ända in i själmärgen

Om du ändå hade kommit gående här
i den vita kappan och håret som lin i vinden
under pälsmössan med de guldiga knapparna

och
dina arbetarhänder
som sepiagula mittuppslag från fyrtiotalet
som förlängningar i luften av ditt vita skratt