Under
förhösten 2001 drabbades 36 platser i Uppland av en unik dans-
och konstupplevelse. Projektet “Konstkaravanen” fungerade
som en guerilla i ett större system av civila strukturer. Butohdans
och nutida performancekonst tog en offentlig plats i besittning under
20 minuter. Resandet blev en självklarhet för truppens 10
konstnärer som i nedslagen mötte människor i deras vardag
på olika platser och i olika sammanhang.
Turnén var ett sätt att expandera dansbegreppet i tid och
rum, berättar SU-EN som är initiativtagare och koreografen
bakom pro-jektet. Karavanens färdväg markerades på en
karta med nålar av olika färg för varje dag så
att resandets disposition i Uppland framstod som en sorts koreografi
och effekterna av nedslagen dokumenterades noggrant. Konstnärerna
har fört anteckningar om varje plats, tre minuter av föreställningen
har videofilmats och några kort har tagits. Den koreografiska
intentionen har utvärderats och justerats varje dag. Alla har deltagit
i enskilda intervjuer före och efter projektets genomförande.
Dansens notation finns i minnet av situationen, som i projektet kommit
att relateras till ett mångsidigt arkiv.
För butohdansarna i GROTTO, innebär före-ställningen
att ta sig in i och utforska ett väglöst rum och i turnén
är detta forskande insatt i en större process där man
utsätter sig och förändras genom erfaren-heten. Samtidigt
handlar det om att vara så närvarande som möjligt, ibland
följa intränade mönster och ibland inte alls. På
samma gång försöker dansaren definiera en medvetenhet
i nuet och rörelsen. Platserna på resans tidsaxel blir en
dimension i dansarnas partitur och kompletteras med kostym respektive
“material”. Det senare är ett koreografiskt nyckelord
som i danstruppen syftar på att ett intränat rörelsemönster
relaterats till inlevelsen i ett särskilt objekt, där “kycklingar”
och “slem” är två exempel. I Österbybruk är
danspartituret till exempel “fotbollshöns i och utanför
Konsum” och dansarna som är klädda i fotbollsdräkter
improviserar i mönster relaterade till kycklingars sätt att
vara.
Fotbollshönsen blev hack-kycklingar på skolan i Tierp. Det
var en upptäckt som i efterhand gjorde situationen generell och
tog udden av ilskan som bubblade upp hos dansarna efter mötet med
de aggressiva fritidsbarnen. Senare kunde i stället gruppens attack
upplevas som skrämmande. Det är som om rörelserna i dansen
fått motivation i mötet med omvärlden. Man vet vart
man går och varför.
Fem
konstnärer gav indi-viduella bidrag till den koreografiska helheten.
Eva Ceginskas Björkman har utvecklat installationer där hennes
eget deltagande inför publik har blivit vanligare. De kan handla
om att “plantera” ut gipsavgjutningar av sina egna händer
i situationer som rulltrappan på varuhuset, kundvagnen eller kassornas
varuband. Utmaningen att öka kontaktytan med publik av olika karaktär,
konstnärerna och energin av att vara i en kreativ process har lockat
henne mest.
Johannes Bergmark framträdde med en kontaktmikrofon på en
smörspatel av trä kopplad till en förstärkare som
han bar i ryggsäck. Under nedslagen lärde han känna instrumentet
och letade efter saker att göra ljud med, hjulet på någons
cykel, fönster på butiker, gator, tyg, gräs. Ljudet
är rumsskapande; det ger länkar och samband mellan aktörerna.
Det handlade lite om att invitera till musik och om vad som skulle hända
i gruppen. Hur man tar en plats och förhåller sig till rummet.
På nedslagsplatserna gör aktionskonstnären Hans T Sternudd
en cirkel av salt med ett kors av färgpigment(caput mortum) där
en välling av aska och blod blandat med vatten sprutas ut i korsändarna.
Märket som skapats på detta sätt fotograferas innan
det sopas ihop och paketeras. Det blir kvar fragment av färg och
kroppsvätskor. Att undersöka kroppens utspridning över
ett område är grundtemat och Hans ser turnén som en
pilgrimsfärd i det vardagliga.
Berlinartisten delta Ra’I kallar ceremonin där han tvår
en människas fötter för en glad dans. Den ger ett kraftfullt
möte och en kommunikation bortom intellektet. Mötet mellan
konstnären och “kunden” är ett givande och tagande
som i själva livet. Under resans gång blev 20 minuter tillräckligt
för den ömtåliga ceremonin.
Konceptkonstnären Mikael Varelas bidrag var ett simulerat erbjudande
om turistresor till OS i Kina där man kombinerar sport, kultur
och offentliga avrättningar. Att väcka diskussion utan pekpinnar
är avsikten. Ungdomarna på Gottsundaskolan gjorde ett djupt
intryck. De tog diskussionen med ett estetiskt och filosofiskt djup
som han ej väntat sig att finna.
Konstkaravanen
på plats
Ulla på en skola i Enköping fick intrycket att en av dansarna
råkat illa ut och var på väg att ingripa. Sen uppfattade
hon det som om dansen handlade om en katastrof. Hans’ märke
blev en symbol för Röda korset, Evas händer blev kringspridda
kroppsdelar. “Inför den här sortens konst/dans måste
man undra, menar Ulla, man får tolka själv, eftersom det
inte finns någon given mening. Först känns det kluvet,
men det är skönt att få tolka och så är det
en spännande övergång däremellan.”
Den
grekiske pizzaägaren i Öresundsbro med två stora svartklädda
kvinnor kommer ut och tittar, en kvinna med måttband runt halsen
och några män blir stående på ett visst avstånd.
Kianoush, kioskägaren blir ivrig och en förkunnare av dansens
innebörd i dörren till sin butik. “De är som utomjordingar
eller självmordsbombare med sina täckta huvuden, händerna
på torget kunde vara muslimska händer som söker Guds
hjälp. Musikern är en Arkiv X-gubbe som går med en detektor
och letar efter något. Konst, tycker Kianousch, ska skilja ut
sig från vardagen och vara något ovanligt.” När
bilarna rullar ut har allt gått mycket snabbt.
På Enköpings regemente blev vi mötta i vakten av stabschefen,
som tog plats i bussen och visade vägen till personalmatsalen.
Håkan, en officer i pensionsåldern kände igen föreställningen
som en happening, som han bara sett på TV för länge
sen. “Det är intressant att titta på folk som just kommer
in, menade han, se chocken av att möta något sådant
i en militär matsal.”
Bålsta centrums innertorg ligger som korsmitten i en katedral
där köpstråken öppnar sig som långskepp och
korsarmar. I absiden finns ut- och ingångarna från ICA.
I en grupp står några äldre kvinnor. -“Det måste
vara individuellt vad man ser”, säger en av dem. Hon ser en
dam som flyttar händer och undrar över fotbadet: “Det
ser ut som han skakar bort det onda, men hon som sitter i stolen har
det bra”, fortsätter hon. Hon vet det för att hon hört
om händel-sen på radio.
En av dansarna går bakom publiken på Wiks folkhögskola
och klättrar ljudligt i murgrönan vid ett fönster, förgäves,
eftersom ingen vänder sig om. Claes-Göran som är musiklärare
på skolan ser dansörer och ljudinstallatörer. Det är
spännande men svårt att värdera. Det händer oväntade
saker i rörelserna och ljuden. Dansarnas framtoning är minnesvärd.
“Det spelar ingen roll vad artisterna menar”, tycker han,
“så länge det är fängslande och spännande”.
Den
kritiska dimensionen
På turnén kunde det hända att föreställningen
hamnade i en möhippa eller en nollningsceremoni på något
torg. Då accentueras frågan om konstnärlig precision.
Lyckas projektet förmedla en konstupplevelse eller urartar det
till buskis där det konstnärliga uttrycket blir helt otillgängligt
för publiken? Vad gör skillnad mellan konst och upptåg?
Publikreaktionerna måste gå utöver blotta överraskningen.
Kommentarer som: “Kul att det händer något”, “häftigt”
och så vidare räcker inte om man ska övertygas om att
konsten har något värde i situationen.
Dansarna
som “fotbolls-höns” är ett bra exempel. “Hönsen
är skickliga i hönsstudiet,” sa någon. Yttrandet
antyder en upp-skattning av dansarens ansträngning, men säger
ingenting om att koreo-grafens intention upp-fattats. Snarare är
det en fråga efter en anad mening. Koreografen kallar dem “fotbollshöns”.
Hon försöker ge en nyckel till upplevelser som tycks gå
förbi de flesta. Dansarna skall vara sitt material, “höns”
i detta fall, så vad vi ser är en våldsam kollision
mellan material och kostym. Tänk på en riktig höna i
fotboll-smundering. Kan det fung-era som en metafor för mötet
mellan natur och marknad? Det blir lite äckligt, men kommer kanske
närmare den konst-närliga intentionen.
På en kurs för unga dansintresserade visade SU-EN en film
av japanska butohdansare, som går i procession med huvudena täckta
av rött tyg. De bär emellan sig ett lakan där filmen
visat hur en halshuggen kyckling springer runt och “målar”
med sitt blod. Även i ett land där det är normalt att
köpa levande höns till söndagsmiddagen tror jag att denna
scen är stötande, det är att göra föreställning
av något som annars försiggår i slutna rum bortom offentligheten.
Men konstnärerna gör våld på kycklingen hur man
än ser på det. Om vi betraktar fotbollshönsen på
Kon-sum i Österbybruk i denna sättning, så framträder
koreografin i ett helt annat ljus.
På Aspenskolan i Tierp blev fotbollshönsen hackkyc-klingar.
Det var inget vi ville skulle inträffa. Tvärtom. Ändå
stod vi passiva, när vi såg hur barnen behandlade kycklingarna
illa. Efteråt tyckte jag att denna situation satte projektets
koreografiska intentioner på sin spets. Vi kommer dock inte ifrån
att både på torgen, Konsum och i Aspenskolan utvecklades
situationerna väldigt långt från vad vi vanligen kallar
konstnärliga upplevelser.
Med fotbollshöns, den halshuggna kycklingen i filmen och dansarna
som hackkycklingar i Tierp i åtanke kan vi konstatera att det
finns ett djupt allvar i butohdansen som inte får skrattas bort
genom att föreställningen blir buskis. Finns det då
ingångar till eftertanke i minnet av föreställningen?
Finns det andra aspekter av fotbolls-hönskoreografin som gör
att man inte behöver sätta glädjen och skrattet i halsen?
Självklart. Se på utvecklingen på den nutida discoscenen
till exempel där stilar blandas med vitaliserande resultat. Kycklingdisco
är en hit på SU-ENs dansläger, där massor av energi
och livsglädje kommer till uttryck. Men jag tror ändå
att det är den mörka, demoniska sidan av upplevelsen som vi
behöver uppmärksamma och tala om.
Dansens
väg
I butohprocessen har varje föreställning en historia av erfarenheter
som prövas och en framtid där den själv ligger till grund
för nästa nedslag. När gruppen till exempel förbereder
nedslaget på Gottsundaskolan aktualiseras erfarenheterna från
två tidigare skolor Aspen i Tierp och Wiks folkhögskola,
bland annat för att vi med konkreta åtgärder skall undvika
att hamna i en upprepning av negativa erfarenheter. Föreställningen
kan behandlas som en enhet i en större rörelse som kan kallas
butohns väg. Varje nedslag som karavanen gör hör hemma
i en process där erfarenheter konfronteras med verkligheten.
Svårigheter leder till beslut om förändringar under
kvälls-summeringarna, så att varje resdag får en annorlunda
betoning: “attack-ritual”, “attackstörning”,
“performance” blev några av veckans ledord för
att markera den koreografiska intentionens utveckling dag för dag.
Det handlar om finjusteringar av föreställningen som helhet
där nyckelorden har sin mening i relation till summeringen av dagens
erfarenheter.
Man kan säga att karavanen vid varje nedslag rotar sig på
en plats. Man tar plats på parkeringen, man letar kunder till
fotbadet och orienterar sig på platsen, knyter band med lokala
näringsidkare för att kunna låna deras hygienutrymmen.
Konstnärerna fördelar sig på den tillgängliga ytan
och möter den med sina specifika medier: butohn där dansarna
till exempel kastar sig i den tröga publikgruppen på Wik,
installationen där Eva låter sina händer följa
eller bryta av mot varans väg på Konsum i Örbyhus, aktionen
där Hans gör sitt märke på en plexiglasskiva som
han bär ut från vardagsrummet hos Tinas mormor, konceptet
med Mikaels djupa diskussioner om estetik och filosofi med ungdomarna
i Gottsunda och musiken där Johannes spelar på framhjulet
på en cykel medan han talar med ägaren i Öregrund. Alla
dessa exempel är konkreta mångtydiga situationer ur vilka
konstnärerna får sin erfarenhet.
Föreställningen blir till erfarenhet i mötet med människorna
på platsen, konsten rotar sig som upplevelse och samtalsämne
i byn. I alla publikintervjuerna är detta det centrala; att människor
sätter ord på saker. Det är dessutom ord som har en
lokal betoning, de är delar i ett vardagssamtal. Ibland är
det svårt att finna ord. En flicka i Gottsunda frågar någon
av konstnärerna: “Vad skall jag säga till mamma om det
här?”
Samspelet mellan konstnärerna är också en aspekt av
sökandet. Konstnärerna lär känna varandra och deras
bidrag får drag som uppstår ur den gemensamma erfarenheten.
Slutligen räcker det med ett ögonkast för att kolla en
idé.
I
processen förändras tidsupplevelsen av 20 minutersintervallet.
Övningen gör övergångar smidiga och man får
plats med nya saker eller eftertanke. Föreställningen blir
en snyggare helhet, men detta är inte endast av godo. För
dansarna handlar det hela tiden om att undvika de enkla lösningarna
och agera medvetet ur mötet med situationen. Hans har som aktionsartist
ett mer avslappnat förhållningssätt och konstaterar
helt enkelt förändringen, även om han vid ett tillfälle
blir väldigt kritisk och tycker att hans märke håller
på att bli “konst” i negativ bemärkelse. SU-ENs
koreografiska justeringar kan förstås som ett sätt att
fokusera nya utmaningar, varvid de problem som känns lösta
tillfälligt skjuts i bakgrunden.
Ulla
i Enköping gav en mycket precis abstrakt beskrivning av mötet
med konsthändelsen: en oroande kluven känsla ersätts
av frihetskänsla när man finner en tolkning och på vägen
upplever man en spänning eller upphetsning. En hel del av de korta
kommentarer karavanens deltagare fått kan förstås i
detta sammanhang. De avvisande eller skeptiska hör till första
fasen, de entusiastiska hör till den senare, medan en mängd
vanliga kommentarer rör sig om att det är spännande,
oväntat och så vidare hör till mellanfasen. En tillfredsställande
tolkning tenderar att göra situationen enhetlig och överblickbar.
Ett motiv till de tröga, kultiverade reaktionerna där publiken
ser butohdansare, installations- och aktionskonstnärer kan vara
att man vill undvika en reducerande tolkning för att söka
efter de variabler som konstnärerna själva arbetar med. Strävan
efter att uppfatta subtila kvaliteter som rumsbildning och samspel kan
den erfarna publiken uppleva som en konflikt mot den spontana reaktionen.
Spänningen mellan publik och konstnärer på Wik kan sålunda
inte entydigt tillskrivas brister i publiken, utan bör ses som
en unik erfarenhet av en klyfta mellan aktörens och åskådarens
perspektiv, behov och förväntningar.
Föreställningen
förblir inte sig själv när den upprepas, överraskning
ersätts av förväntan och ett helt annat mönster
av attityder träder fram för att dominera situationen. Mellan
skolan och centrum i Gottsunda är avståndet inte längre
än att skoleleverna kunde upptäcka oss, och det faktum att
det är TV-utsändning, och kontakta varandra på mobiltelefon,
så att de som ville se en extraföreställning kunde göra
det. Att Gottsunda hamnar i lokala TV-nyheterna förändrar
också villkoren för samtalen kring händelsen efteråt.
Upprepning spelar också en roll i konstnärens upplevelse
av sitt bidrag, så att installation och aktion får en anstrykning
av teater eller ritual till exempel. I ett större sammanhang får
de koreografiska intentionerna sin plats i en kedja av upprepade tecken,
som dels hör till genren och dels till situationer i omgivningen.
Dansen med täckta huvud har förebilder till exempel i zenbuddistisk
tradition, i den ovannämnda japanska butohfilmen, men också
i nyhetsflödets beskrivning av självmordsbombare. Tillsammans
med de vita overallerna kan den associeras till de aktuella händelserna
i Göteborg.
Spår
Upprepningen är också viktig för publikens möjlighet
att uppskatta karavanens nedslag som en konstupplevelse. Konstnärernas
engagemang är långsiktigt. Karavanen var en utveckling av
en miniturné på dansens dag, så att gruppen i till
exempel Östhammar och Tierp uppträder på platser där
SU-EN dansat tidigare. Den ensamma dansaren har kompletterats med en
grupp strategiskt utvalda konstnärer, som frammanar likheterna
med situationer där de olika genrerna föddes ur konst- och
danstradition. Vid Uppsala högar innebar föreställningen
för flera av deltagarna en återkomst till en plats där
man tidigare gjort framträdanden. Barnen från skolan i närheten
hade också minnen från tidigare föreställningar.
Valet av konstnärer som är verksamma både lokalt och
internationellt, har lång erfarenhet och offentlig uppmärksamhet
för sina egna projekt är betydelsefullt för djupdimensionen
i mötet med publiken.
Deltagarna
har vittnat om hur projektet gett dem många olika typer av erfarenheter,
som knappast varit tillgängliga på något annat sätt.
Projektet har haft en omfattning som gjort att erfarenheter kunnat testas
och de personliga gränserna utmanas. Mötet mellan de olika
konstformerna har inneburit influenser och förändringar i
perspektiv. Atmosfären har känts kreativ och projektet har
uppfattats som en framgång. Man kan vänta sig att det leder
till en diskussion och utveckling, när konstnärerna återgått
till sina normala miljöer. Också här är urvalet
av konstnärer i centrala positioner i olika typer av nätverk
en faktor som ger ökad tyngd åt de erfarenheter som gjorts,
eftersom det innebär att det finns forum för en kvalificerad
diskussion och praktik i anslutning till de möjligheter som öppnas.
